sin stam, eller hängd. Men ni måste lida mycket? återtog han högt och lade sin hand på gossons hufvud. — Ja, jag lider, svarade Jean de France i det han tillslöt ögonen. — och ni beklagar er ej? — Nej; blott qvinnor och barn kunna beklaga sig. Bolton reste sig upp och betraktade honom med beundran. — Gif mig att dricka! bad den sårade, jag är mycket törstig; mitt sår bränner mig som ett rödt jern. Bolton tillredde sjelf ett glas lemonad, hvilken han lät honom dricka ur. — Sof nu, min raske gosse, sade han, sedan han omsorgsfullt bredt öfver honom ett par täcken och improviserat en dyna åt honom medelst en knippa ormbunkar invirade i en kappa. — Tack, tack! mumlade den sårade sakta i det han vände sig om i sängen och tillslöt ögonen. Några minuter senare låg han i en djup somn. — Nå, yttrade nu Bolton i det han lutade sig mot guvernören, huru ämnar ers nåd göra? Våra hästar äro trötta och vi befinna oss tre lieus från Calkutta; min tanka är att vi få begära gästfrihet här öfver natten. e— Må göra! mumlade guvernören, på hvilken den basynnerliga scenen gjort ett starkt intryck. I detta ögonblick upplyftes det fladdrande tyg som tjenade till dörr i tältet, och jetten Simson stack in hufvudet och kastade en orolig blick på sin käre Jean. — Tyst! sade Bolton, han sofver.