Den unga qvinnan yttrade detta med så fast ton, att lord Asburthon böjde hufvudet. Cynthia återtog: — Ni skall ej försöka att taga ifrån mig detta barn, mylord, ty ni skulle, ifall ni gjorde det, få tillstå er kärleksförbindelse med en zigenerska, och en pär af England bör frukta skandalen. Lord Åsburthon var ett rof för den väldsammaste sinnesrörelse. — Men skulle ni ej kunna öfverge detta kringstrykande lefnadssätt som ni för?... Vill ni återvända till London? Jag skall ge er hus och betjening, och ni skall lefva i öflverflöd. — Nej! svarade hon, nej! Jag är drottning, och ni vill göra mig till en slafvinna. — Men ni skall åtminstone låta mig göra någonting för detta barn... — Ingenting för gossen, mylord, men det är något annat som jag vill be er om. — Tala! — Beskydda mitt folk, som hela verlden förföljer! — Är detta allt? — Ja, allt! Och Cynthia reste sig kall och majeståtisk. (Forts.)