— Ja, jag, sado hon med lugn röst, jag som nu erbjuder er gästfrihet. Bolton höll sig på afstånd, barnet hade nu kommit in i tältet. Cynthia var skönare än någonsin. — Lemna oss ett ögonblick, Bolton, yttrade lord Asburthon. Bolton gick ut i det han mumlade: — Jag hade förutsett detta mötte och igenkännande. Då guvernören blifvit ensam med Cynthia, ville han taga hennes hand: — Jag har varit brottslig i mitt handlingssätt mot er, sade han, men jag skall godtgöra det onda jag gjort. — Jag begär ingenting, mylord, hvarken för mig eller för er son, svarade hon stolt. — Min son! säger ni, min son! detta barn... — Betrakta honom, sade Cynthia enkelt: det är er lefvande afbild. Lord Asburthon tog barnet och tryckte det med hänförelse mot sitt bröst. — Nåväl! Cynthia, din son skall bli rik och mäktig; Jag har tillräckligt mod guld för att ej derför behöfva göra min laglige son någon orätt. Anförtro detta barn åt mig, jag skall låta uppfostra honom, han skall bli en gentleman. — Aldrig! svarade Cynthia: min son skall förbli zigenare liksom hans mor.