Men jag måste vål kunna säga at de herrarne. som jag lofvat dansa med, huru det gått. Det tycktes nära att tårarne skulle stigit Augusta i de klara blå ögonen, då hon insåg nödvändigheten af att ej fara. Herman satt och såg allt mera ond ut. yIIvilken skada! så söt, så täck. och ändå blott en dansdocka, en lappris-kokett. Och icke ens det ringaste forlagen för att möta mig, då hon dock känner förhällandena! I detsamma flög en kanariefågel in genom det öppna fönstret. Nu var Augustas sorg glömd. ,Ah ha, din skälm, ropade hon gladt, ,kommer du ändteligen hem! Den rymmarn har varit borta alltscn i morgons, och brukar annars vanligen komma hem flere gånger om dagen. Nu skall du till straff få vänta på mat. Sitt der så länge. Hon gick bort. Herman tyckte sig spela en så fatal figur, att han helst ville resa bort igen. Han sade derföre några osammanhängande ord, hvaraf frun endast förstod: ,min far testamenterade. Hon afbröt honom nu och sade ,förlåt mig, Herman, men medan Augusta är ute, vill jag skynda mig att säga, att hon icke känner din fars testamente, så att du ville, i hennes närvaro, icke vidröra den saken. Herman hann ej svara något härpå, ty Augusta återkom i detsamma. Blomman var borttagen ur håret och ett litet förkläde var fäst framför den fina hvita drägten. Nu matade hon kanariefogeln, och började då och då att äfven säga något ord åt Herman. Det var omöjligt att emotstå vänliga ord från de friska läpparne, och hans mulenhet måste dock småningom ge vika. Att Angusta icke kände testamentet var en förträfflig sak, och bidrog till att göra Herman obesvärad. Redan började minnen från barndomen att utgöra samtalsämnet, då Augusta tog fram ett arbete och började sy, under det hon lifligt pratade med Herman. Denne var nu redan hemmastadd och frågade om ej det nätt hopvikna arbete som låg på sybordet, bredvid arbetskorgen, vore det som hon förut haft för händer, och hvarföre hon nu lemnade det för att taga ett annat. Vet du icke, svarade Augusta, att vi flickor äro så der litet fåfänga, och alls icke vilja visa oss med ett fult, groft arbete i händerna; utan när vi gå ut eller få fremmande, då sy vi något finare, som just ej deremellan arbetas ofta på, emedan det vanligen är ett broderi eller annat dylikt lappri. Nå, sade Herman skrattande, -hvad är det då som kan vara så förskräckligt groft? och lyftade med detsamma upp det verkligen grofva tyg som låg på bordet. iepet är kläder åt barn från byn derborta, sade frun. vJa, när mamma ger dem kläder, så kunna de ej sy. Det är så illa, men de hålla nu på att lära sig, och det går allt bättre. Emellertid syr jag nu ibland åt dem. Man har så god tid på landet, der hvarken visiter eller toiletten tar tid som i en stad.Nu kom tanten. Hon var förtretad öfver att ej slippa gå på balen, öfver att hafva klädt sig i fåfänga; brummade och knottrade öfver allting och puttrade på Augusta för hvars skull, sade hon, hon onödigtvis haft besvär att parera sig. Augusta svarade ingenting på bannorna, serverade kaffe och bjöd åt tanten, jemkade smått om gummans mössa, berömde att den var vacker, och pratade så länge vänligt med henne att hon småningom blef mildare sinnad. Resten af aftonen tillbringade det lilla sällskapet i ostörd trefnad, och Herman hade slutligen ingenting emot att qvarstanna till följande dag på Hiliala. Följande morgon begaf sig Herman ut på en spatserfärd och funderade derunder på, huru det ju vore onödigt, ja tillochmed oartigt, att, oaktadt de många inbjudningarne att qvarstanna, dock nu genast på morgonen bege sig på väg från Hiliala. Han kunde ju gerna dröja till i morgon, ja, han fann rakt intet skäl till att brådska ifrån slägtingar och gamla vänner. Dessutom hade han ännu ej fått tillfälle att tala vid frun om testamentsaffären, och det vore ju mindre passande att enkom be henne om ett tumanhands samtal, då saken ändå egentligen rörde Augusta. ,Men hvad är det väl som brådskar, tillade han i sina tankar, ,allt går ju passligast för sig om jag stannar ofver den här dagen. Ingenting hindrar ju mig att dröja. Jag kan dessutom lättare förbereda saken, så att mitt afstående af alla anspråk på Augusta, kan förefalla mindre sårande. Herman fortsatte sålunda sin vandring, nöjd med beslutet att qvarstanna, men kunde ej draga sina tankar ifrån att fortfarande sysselsätta sig med Augusta. Han hade förut, när han begrundat testamentet, just aldrig kommit att tänka på, det Augusta kunde vara likgiltig huruvida han erbjöde henne sin hand eller ej. Men nu framstod den tanken ganska lifligt för honom: ,hon är kanske rätt glad att få pengarne och slippa friarn. Det der var en ny åsigt af saken. ,Åh, om hon än ej är så kokett som jag trodde det, så, alltid är dock en flicka smickrad af att få ge afslag, och hon vore ju ej tvungen att ge ja. Hm, månne det vore så alldeles säkert ändå! Det kunde hända att hor rätt gerna såge, det han alldeles ej satte giftermålet i fråga; att hon alhr ahelst vore af med honom med ens. Öms mA mA AA (Forts.) Födde.