att det slesvigska skriket af smärta endast existerar i de tyska agitatorernas inbillning. Och i sjelfva verket är äfven ej allenast — såsom det i allmänhet antages — hela Nordslesvig alltigenom danskt, utan hafva af den sydliga delen äfven mer än tre fjerdedelar en blandad dansk-tysk befolkning, och den sista fjerdedelen är delad mellan friser och tyskar. Der existera språkkartor — och det icke blott danska — på hvilka de sistas antal är utsatt till något öfver 1,000 med en befolkning af inalles något öfver 332,000. Det är svårt att gissa, hvar tyskheten der skall komma itrån. Detta må nu förhålla sig som det vill; vi berätta endast stämningen hos ansedda, opartiska holsteinare, hvilka alldeles icke skulle se något förräderi i afträdandet (till Danmark) at hela Slesvig, huru svårt ett sådant än måste förefalla dem. Dessa personer veta mycket väl, att sjelfva stormakterna (de tyska) icke gå så långt, och att dessa vilja upprätthålla hertigdömenas förbindelse; men samma patrio ter hoppas alldeles intet af ett i denna afsigt fördt krig, om det ock skulle i början slå lyckligt ut för hertigdömenas sak, och de äro samtliga af den öfvertygelse, att detta endast skulle vara början till en allmän kamp, i hvilken Slesvig-Holstein aldrig skulle segra. Vi äro öfvertygade om att denna, kanske trångbröstade, äsigt delas af många inom landet, men, som sagdt, den fria meningsyttringen har upphört i Holstein. Man behöfver endast läsa agitationspartiets organer Die Zeit och Die Nessel!, för att förstå, att det i Holstein f. n. ej finnes rum för förnuftig öfverläggning. De tyska regeringarne, som ännu äro vacklande, behöfva endast för sina ögon ha den roll, som förbundskommissarierna spela, för att inse, hvilken väg den s. k. slesvigholsteinska agitationen är sinnad att gå. Hertig Fredriks tåg till Kiel torde ha öppnat ögonen på mången utom rörelsen stående. Vi måste äfven här meddela, såsom särdeles märklig, en uppsats angående ämnet uti en af den preussiska regeringens organer: Neue Preussische Zeitung: -Är från demokratiens sida agitationen sör hertigdömena medlet eller ändamålet? — Demokratiens uttalade mål — vi tala här närmast om den tyska demokratien — är som bekant: Ernåendet af en s. k. möjligast fri folkförsattning; nationalitetsprincipens genomförande; Tysklands enhet med aflägsnande af mellanstaterna. Skola resultaten, om agitationen lyckas i fullkomligaste grad, motsvara demokratiens ansträngningar? I den betydelse, hvaruti demokratien tager det, måste vi på det bestämdaste besvara denna fråga nekande. Vi svärma visst icke för hrr Hall komp.; men en författning, byggd på mera demokratisk grundval än den danska, hör säkerligen icke ens till de djerfvaste demokraters utopier. Denna relativa välgerning skulle således säkerligen icke nekats hertigdömena, ty det är, oaktadt det liberala partiets fullständigaste ignorerande, ett statistiskt faktum, att i det nordliga Slesvig många flera af innevånarne äro af dansk nationalitet och dansk-talande, än af tysk nationalitet och tysk-talande. Resultatet torde bli mer än tvifvelaktigt äfven vid begagnande af det så omtyckta medlet allmän omröstning?. Skulle det måhända vinnas något för den tyska enheten, eller skulle småstatsväsendet förminskas deraf, att agitationen lyckas? Utomordentligt ringa, efter hvad man kan finna. Det parti, som svärmade för att lemna Österrike i sticket under kriget mot det öfverlägsna Frankrike, som echaufferade sig för Neufchatels lösryckande o. s. v. — detta parti kan ej drifva oss att tro, att det endast vill vinna Holstein för Tyskland och insätta den otvifvelaktigt legitime augustenborgaren. De möjliga resultaten skola alltså svårligen motsvara demokratiens ansträngningar, och de äro således icke ändamålet, utan blott medlet att skapa materiela hjelpkällor, för att få verldsbranden att flamma upp; de äro endast mellanstationerna till revolutionen, och de äro så mycket farligare som mången regering icke tyckes erkänna detta. De bittra frukterna skola ej utebli. Vi äro emot hvarje våldshandling och hoppas, att nu en gång för alla en gräns skall bli satt för de danska öfvergreppen, och att hvarje tyskt förbundsland skall bli skyddadt sin historiska rätt — men vi ha ögonen öppna och skilja mellan medlet och målet. Af dessa artiklar framgår att de båda tyska stormakterna ej vilja göra gemensam sak med demokratien i Tyskland.