Göteborgsposten – 12 januari 1864, sida 2

Danmark. Schismen mellan de båda tyska stormakterna och småstaterna börjar antaga den alltmera utvecklade karakter, som vi redan länge alvaktat. Österrike och Pressen sasthälla vid londonerprotokollet, de andra tyska staterna förkasta detta, och Badens gesandt vid Förbundsdagen, hr v. der Pfordten, har vid sammanträdet d. 7 d:s framlagt det för slesvigholsteinska frågans utredning nedsatta utskottets betänkande, i hvilket förklaras, att londonerprotokollet är obilligt från den absoluta rättens ståndpunkt, att det ur folkrättslig synpunkt är olagligt och att det i grund kränker Tysklands och hertigdömenas rättigheter. Österrike och Preussen varna Förbundsstaterna från att framkalla en söndring inom sjelfva Tyskland, och de moderata organerna klaga öfver den hotande faran deri, emedan denna söndring förlamar Tyskland utåt och hindrar det från att lösa på ett tillfredsställande sätt förvecklingen med Danmark. Det är naturligtvis augustenborgarens närvaro i Holstein, som gör största bryderiet. Fasthållande vid londonerprotokollet, som garanterar Christian IX arfstöljden, äro Preussen och Österrike emot prinsen och för hertigdömenas personalunion med Danmark. De andra staterna deremot, isynnerhet Baden och Bayern, agitera för prinsen och fordra hans insättande som regerande furste i hertigdömena. De främmande makterna, isynnerhet England, trycka på för att få bort augustenborgaren och dermed den närmaste krigsorsaken. I sjelfva Holstein rasar agitationen och uppviglingen med all makt och man vill der ej ens veta af Förbundets rätt att blanda sig i arfsföljden. Holsteinarne vilja ha augustenborgaren, mena de, och då de vilja, skola de äfven ha honom. Betecknande för hela situationen är emellertid en korrespondens från Hamburg till den officiösa wienertidningen Abendpost, å hvilken vi särskilt vilja fästa våra läsares uppmärksamhet, innan vi skrida till refererande af hvad som timat: Prins Fredriks af Augustenborg plötsliga uppträdande i de länder, på hvilka han gör anspråk som sina, innan det tyska Förbundet ännu afgifvit sitt votum i arfsföljdsfrågan, skall icke undgå att väcka det största uppseende. Man kan hysa de varmaste sympatier för Slesvigholstein, men vi tro icke, att man derföre behötver gilla de händelser, som nu försiggå i Holstein. Manien att för hvad pris som helst skapa faits accomplis, i afsigt att komma den starkt förtalade diplomatien i förväg, och den brådska, hvarmed man sträfvar att framkalla konflikter, tör att slutligen hafva en förevänning till att uppenbart använda våld, träder ständigt tydligare i dagen, och om än dessa sträfvanden å ena sidan finna sin förklaring i fruktan för, att hertigdömenas öde skall på diplomatisk väg för andra gången bli öfverlemnadt i danskarnes händer, är det dock å andra sidan klart, att under nuvarande förhållanden tillochmed ett fulländadt faktum på intet säts: har den vigt, att det skulle kunna förmå Danmark eller de intervenerande makterna till att ändra sitt uppträdande. Den slesvigholsteinska frågan är nu en gång, äfven om man antager prinsens af Augustenborg arfsrätt för obestridlig, en ytterst invecklad fråga, som svårligen kan lösas på annat sätt än genom eftergifvenhet å båda sidor. Detta är äfven många ansedda holsteinares åsigt, hoilken de dock icke våga att under den f. n. i landet rådande terrorismen uttala. De påstå, att slesvigarne icke hafva den ringaste åtrå efter att skiljas från Danmark, och