Frances uggleskri, hade Simson följt honom. Då han slutigen ej mer hörde något hade han stannat, lagt sig i gräset och väntat. — Husbonden skall komma, sade han ibland till sig sjelf, ty gossen var en husbonde för honom. Men natten hade gifvit rum för dagen; solen hade uppstigit vid horisonten och Jean de France hade ej återkommit. Jätten, som aldrig fruktade något för sig sjelf, fruktade nu för att något skulle ha händt hans drottnings broder. — Sivahs prester ha kanhända dödat honom, tänkte han med fasa. Och alltifrån morgonen irrade Simson i de indiska snåren samt ropade med sin Titanröst Jean de France, hvilken icke svarade. Lord Asburthon och Bolton skyndade på sina hästar och hunno fram till jätten. — Hvad går det åt dig Simson och hvem ropar du på detta sätt? — Jean de France, vår drottnings bror, svarade Simson som igenkände sin interlokutör och vördnadsfullt helsade. Simson stod i tacksamhetsskuld hos läkaren, hvilken en gång mött honom på Calcuttas gator sönderslagen, blodig och till hälften genomborrad af ett knifstyng. Simson hade slagits med coolis, hvilka i tiodubbelt antal rusat på honom, och Bolton hade vårdat och läkt honom. — Äro vi långt från någon stad. — Fem lieus från Caleutta. — Och från någon boning?