— Det finnes blott vårt läger der nere vid kullen, men ers herrlighet skall der finna gästfrihet. — Nåväl, för oss dit, sade lord Asburthon, du skall få belöning. — Men, ers herrlighet, mumlade Simson, som icke visste till hvilken hög person han talade, jag måste dock återfinna Jean de France, hvilken jag sökt allt sedan morgonen. — Nå, det kan ju hända att han återvändt till lägret, yttrade Bolton. Denna tanke hade ännu ej funnit insteg i jättens hjerna. — Ers herrlighet har rätt, sade han, han har kanske återvändt till lägret. Han började vandra fromför de tvenne ryttarne, hvilka samtalade med låg röst. — En besynnerlig race dessa zigenare, yttrade guvernören till Bolton. Stolta, fastän trasiga, antaga de understundom hållningen af prinsar. Kommer ni ihåg honom som riddade mig igår, Bolton? — Det är just samme person som Simson söker. — Ah, det är sannt. Han kallar sig Jean de France. Ett besynnerligt namn. — Han påstår sig vara adelsman, ers nåd! Lord Arburthon höjde på axlarne. — Adaelsman och tiggare! yttrade han leende; men minsann ni erinrar mig med edra zigenare om ett förtjasande romane-kt äfventyr som för tre eller fyra år sedan hände mig i London.