Göteborgsposten – 11 januari 1864, sida 3

oskså regeringen ej taga några initiativer alls, förrän parlamentet medgitvit dem. Från Utlandet. Från Polen meddelas i Berlingske Tidende följande intressanta bref, dateradt Warschau d. 27 december: Det bar ej kunnat undgå den uppmärksamme iakttagaren af den polska rörelsen, att den sedan sin början och genom alla de phaser, den sedermera genomgått, leddes af en lösen, som ömsom modererade, ömsom påskyndade dess gång, alltsom det ena eller andra tempot syntes mest passande för rörelsens hemliga styrelse. Ingen har ännu utforskat denna styrelses säte; men vare sig att man med ryssarne förlägger det till Warschau, eller med tyskarne till Krakau, eller till Palais Royal i Paris, det afgörande ordet har alltid ljudat i rätt tid och har, trots den polska nationalkarakterens motsträfvighet mot allt, hvad som kallas manstukt, städse tunnit den punktligaste lydnad. Det är uppenbart, att signalen nu åter gifvits till en energisk sammandragning af de krafter, öfver hvilka man kan förfoga. Det är, som om den revolutionära organisationen bletve besjälad af ett nytt lif, just i det ögonblick då vi alla, både vänner och fiender, börja tro på dess fullständiga bortdöende. Upproret synes åter vara utrustadt med alla de medel, som under dess blomstringsperiod stodo till disposition; penningar, vapen och manskap, rättskipningen med rep och dolk af den mystiska domstol, som beröfvat revolutionen flera vänner, än den gjort fiender oskadliga för densamma, allt detta se vi nu åter i verksamhet hvart på sitt område eller i begrepp att komma fram. Förstärkningarne från grannländerna hafva ånyo börjat infinna sig sedan medlet af innevarande månad Af egen iakttagelse kunna vi berätta om den härigenom skärpta uppmärksamhet, hvarmed de preussiska myndigheterna bevaka sina gränser. Den preussiska regeringen, som tillfölje af förvecklingen med Danmark dragit en del af de vid gränsen stationerade trupperna ut ur storhertigdömet Posen och fördelat den i riktning mot Östersjön, till, har nödgats åter flytta trupper tillbaka till Posen, sedan man funnit, att i samma ögonblick som gränserna fingo några obevakade öfvergångsställen, sökte man genast föra folk, ammunition och vapen in i konungariket Polen. Just i dessa dagar ha preussarne sålunda vid den lilla gränsstaden Grodzisko anhållit en större transport patroner, hvilka på ett egendomligt sätt inpackats i urholkad och åter tillsprunsad tunnstaf. Detsamma har varit fallit vid ett annat öfvergångsställe å gränsen i den preussiska provinsen Vestpreussen. Men det mest öfverraskande är, att ett stort antal icke-polackar af olika nationalitet, fransmän, engelsmän, italienare, svenskar och wallacher, kunde, så hastigt samla sig vid gränsen för att genast öfverskrida den, i samma ögonblick som spärrningen upphörde. Huru stort detta antal måste ha varit, kan man finna af den omständigheten, att hit kommit tvenne fångtransporter, hvardera c:a 300 man stark, mest bestående af främlingar. Jag inskränker mig till att framhålla detta märkliga bevis på en ånyo börjande militärisk aktion och vill i en senare skildring lemna en totalöfversigt af de senaste tilldragelserna på krigsskådeplatsen. Blott det vill jag nämna här, att den ryska regeringen uppenbarligen måste ha säker underrättelse om, att förberedelser göras till att resa en större insurrektionel stridsmakt på benen, eftersom kon, hvilket jag med bestämdhet vet, inom kort skall bringa sin polska arm, som nu har en styrka at 120,000 man, upp till 200,000 man. För att äfven omtala de sista blodsdomar, genom hvilka den revolutionära rätten efter lång overksamhet, åter gifvit lifstecken ifrån sig, vill jag anföra, att det första attentatet gällde en f. d. preussisk officer, major v. Rothkirck. Denne man var krigsrättsdirektörens assistent. Det är ej bekant om honom, att han gjort sig skyldig till någon synnerlig hårdhet under utöfningen af sin pligt. Lyckligtvis ha de sår, som lönmördarens dolk gifvit honom, tillfölje af de tjocka vinterkiäderna icke trängt djupt in och äro derföre icke heller farliga. Det andra attentatet visar, att det redan återigen lyckats revolutionen finna verktyg bland regeringens egna organer. Det kan åtminstone icke på annat sätt förklaras, huru man lyckats verkställa en af revolutionsdomstolens dödsdomar inne i sjelfva citadellet, nästan alldeles inför krigsrättens och vaktens ögon, på en man, som förut tjenat upproret och derefter sålt sig till den ryska polisen, för att för denna förråda sina forna kamrater. Polisen, som på senare tiden hållit sin verksamhet inom de normala gränserna, har sedan denna händelse börjat utveckla hela sin apparat. Under de senaste dagarne har sålunda åter en stor del arresteringar egt rum. Dessa ske till största delen på gatorna och äro ej alltid af längre varaktighet. En hel gata blir ofta spärrad i båda