Göteborgsposten – 11 januari 1864, sida 1

vänja sig vid detta eldlands klimat, återtog Jumes efter en tystuad. — Ja, svarade Jack, och dess febrar äro ej de enda faror man har att frukta; en insekts gadd, en reptils bett, solstyng som vissa tider på dagen är dödande... Fadrens och sonens rysliga samtal afbröts af en bizarr, entonig och besynnerligt kadenserad musik, som lät böra sig nedanför terassen; de båda engelsmännen lutade sig framåt för att se. En neger, sittande på hälarne, s.og med en käpp på en tamburin på samma gång han sjöng hemlighetsfulla ord. Framför honom låg en bastmatta på hvilken en liten svart orm med platt hufvud rörde sig liksom iakttagande denna enkla musiks tonfall. Det var en huggorm af det förfärligaste slag. Negern afbröt understundom sin sång och räckte sin arm åt reptilen som rullade sig kring densamma och derifrån kröp upp på axeln samt lade sig kring mannens hals. Vid dessa tilltällen höll jonglören på dålig engelska sitt tal till åskådarne. — Mina herrar, mina damer, mylords och myladies, sade han, denna orm kallas svarta huggormen. Dess tand är skarpare och finare än en Birminghamsnäl och betten at densamma dödar likt blixten och utan att lemna något spår ... De lorder och ladies, till hvilka ormtjusaren vände sig, voro representerade af tvenne matroser, en coolis eller en kinesisk bärare, och en gammal hinduqvinna, som nyss forut fullbordat sina tvagningor i gatans rännsten. Sir James och sir Jack följde med vexande intresse