Göteborgsposten – 11 januari 1864, sida 1

II Ungerska förlustelser. Ungerns långa herrliga höst med sina kyliga morgnar och qvällar, med sin milda värme om dagen, med vinbergningen och dess fester är förbi; regnet faller i strömmar, orkanlika stormar skaka trädens grenar, och bokvedsbrasan sprakar i den blanka kakelugnen, utbredande en behaglig värme i rummet. Ungdomen rustar sig i ordning för julbalarne, välgörenhetsföreningarne måste sörja för de stigande utgifter som förestå dem, och affärsmännen taga sina mått och steg för att blifva qvitt nyårsceremonierna. Inom alla klasser herrskar, ännu strängare än annorstädes, den seden, att de underordnade uppvakta dem, till hvilka de stå i beroende, för att frambära sina nyärsgratulationer. Bokhållarne gratulera sina principaler, de lägre tjenstemännen sina förmän, handtverkslärlingarne sina mästare, och slutligen sänder hvarje bildad man sin nyårslyckönskan i form af ett visitkort till de vänner och bekanta, hvilka han vill visa uppmärksamhet eller räknar till sin intimare umgängeskrets. Att ej skicka sin gratuiation vore fullkomligt detsamma som ett tyst uppsägande af vänskap, ett bevis på bristande aktning. Genom denna i all sin obeveklighet gällande sed blir nyårsdagen en obehaglig dag, för såväl de uppvaktande som de uppvaktade. Man springer på uppvaktningar och emottager sådana af andra; man är ängslig för att den ene eller andre skall bli glömd. Men nöden är uppfinningsrik, och sålunda har man äfven uppfunnit ett egendomligt medel att triköpa sig från höfliguetens pligter. Man bevalar för välgörande ändamål tem gulden, direktionen för välgörenhetsanstalten upptecknar de betalandes namn, låter trycka dem på ett särskildt ark och låter listan åtfölja tidningarne, så att en och hvar kan öföertyga sig om hvilka som köpt sig frihet från gratulationerna. Naturligtvis begagna sig endast sådana af denna humana inrättning, som ej ha några drickspenningar eller nyärsgåfvor att vänta. Då ungdomen isynnerhet om vintern är begifven på dans, men ofta saknar tilltälle att tilltredsställa denna lus, så arrangera sällskaper för välgörande eller allmännyttiga ända mål en mängd baler, inbjuda en publik och låta densamma i sin anletes svett arbeta med fötterna för nödlidande, för en barmhertighetsanstalt ett sjukhus o. s. v., ty för inträdesaigiften erhålles blott lokal, upplysning och musik. Till och med skolorna söka på detta sätt afhjelpa en del af sina behofver eller visa sitt sinne för välgörenhet på andras bekostnad. Ofta blifva personer, hvilka särskilt förstå sig på att anordna dylika tillställningar, formligt engagerade af balgifvarne för att ombesörja ett lockande program, en talrik publik, ordnandet af dansen m. m. Sådana balar aflöpa trots den mycket blandade publiken vanligen till allas belåtenhet och utan störande tilldragelser, till och med när det hetsiga vinet börjat stiga ungdomen åt hufvudet. Ledarens skicklighet och anseende förebygga nämligen hvarje skandal, och dessutom plägar äfven en stark polisstyrka vara till hands.