Göteborgsposten – 9 januari 1864, sida 3

222 9 På grund af störd ängbätsförbindelse mellan Kiel och Korsör, hvarigenom tvenne tyska poster uteblifvit, ha vi för dagen endast ofvanstående merkantila notiser ur danska tidningarnes telegrammer att meddel Hvarjehanda. En predikan om yttersta domen på 1680talet. Det var icke så ovanligt i forna tider att presterna på landsbygden stundom predikade på ett sätt, som nu skulle anses hvarken passande elller uppbyggligt, och begagnade uttryck, som då ansågos för verkliga kraftoch dunderord, men nu skulle ådraga den prest, som brukade sådana, skarpa tillrättavisningar. Då var man icke så noga; man fordrade att en prest, som skulle hetas duga, borde ha kraft både i röst och arm, för att genom ett dundrande tillrop och mellanåt ett väldigt slag i predikstolen väcka syndaren till besinning af hvad hans frid tillhörde. Ju skarpare orden voro, ju mera ansågs presten vara bål till präkä, hoc est dugtig i predikstolen. Pehr Gubbes predikan går dock utanpå allt öfrigt i den vägen jag hört omtalas. Predikanten beskref för sina åhörare huruledes Gud skulle på yttersta dagen framkalla enhvar att stå till svars och huruledes ordningen äfven då komme till honom, predikanten. Då4 — fortfor han — ropar vår Herre: Herr Pehr Gubbe! Prost och pastor i Hablingbo och Silte, kom fram! Men jag fattig syndare håller mig undan så länge jag kan och gömmer mig. I detsamma kröp han ner ett par ögonblick i predikstolen, så att församlingen ej såg honom, reste sig åter upp och fortsatte: För andra gången kallar vår Herre mig: Pehr Gubbe i Hablingbo, kom fram! Men ännu gömmer jag mig (åter kröp han ner en kort stund.) Då ropar vår Herre tredje gången: Pehr Gubbe! och nu måste jag fram för Guds domstol. Då frågar mig Herren : hvar hafver du dina får? men jag svarar och säger: Herre, jag hafver inga får, utan endast idel stinkande getabockar. Då skall Herren i vrede utropa: Så gack åt helvete med dig och dina getabockar! Och vi draga då, mina åhörare, i sällskap och med förtviflan till det eviga pinorummet; men under det vi äro på vägen dit höres vår Herres röst i mildhet så tala till mig: Pehr Gubbe! jag vet huru du arbetat och mödat dig för att omvända dessa hårdnackade Hablingeoch Silte-boar, men att de ej velat höra dig; gack in i din Herres glädje! Då, mina åhörare! då blifva vi ätskilde. Jag går in i Guds himmel, men I uti den svåra pinan, om I icke omvänder och bättren eder. Amen. Se detta var en predikan Åpå salig Gubbens vis. (Gotl. L. T.) En öfverraskning. Ett redan temligen älderstiget äkta par lefde i en anspråkslös boning i le Maraist i Paris. Mannen var anställd i en offentlig administration. Utan att vara en elak man utöfvade han likväl i sitt hushåll ett slags tyranni. Han älskade sin hustru och vid minsta illamående af hvilket hon led vårdade han henne ömt. Likväl gjorde han henne icke lycklig, och då han för hushållsutgifterna blott tilldelade henne högst obetydligt penningar, måste hon ålägga sig uppoffringar och liksom han lefva mycket inskränkt. För någon tid sedan fick mannen ett slaganfall, hvilket beröfvade honom bruket af hans lemmar och till och med talförmågan. Hans hustru slösade på honom de ömmaste omsorger. Då hon observerat att den sjukes blick med särdeles ihärdighet stade sig vid en i rummet stående gammal länstol, trodde hon, att han önskade bli placerad deri och nalkades flera gånger jemte en annan person sin man för att föra honom till länstolen; men för hvarje gång antogo hans blickar ett uttryck som bevisade att det ej var detta han ville. Efter flera månaders sjukdom dog mannen, efterlemnande hustrun som sin enda arftagerska. Men det var tyvärr icke stor förmögenhet enkan sålunda fick. Tvärtom befann hon sig, med sin pension inberäknad, i ett tillstånd som nästan kunde kallas utblottadt. För några veckor sedan utbröt en eldsvåda i enkans bostad. Den blef dock snart släckt och skadade endast en del af möblerna. Bland det skadade var äfven den gamla länstolen. Dynan i densamma hade blifvit något bränd. Portvakten i huset, en gammal tapetsör-arbetare, erbjöd sig att kostnadsfritt reparera länstolen om enkan hade några tygbitar att lemna dertill. Förslaget blef antaget och portvakten kom upp i enkans rum samt börde sitt arbete. Han uttog tagelstoppningen i stolen för att rengöra den, och fann då under stoppningen några papper som han uppvek. Det var åtta sedlar om 1,000 francs hvardera. Dessa sedlar voro tydligen fruktan af den aflidne mannens besparingar. Han hade gömt dem der, och enkan förstod nu, hvarför mannen ifven i sina sista stunder haft blicken riktad mot länstolen. Han ville för hustrun uppenbara gömstället, om hvilket hon, hade ej eldsvådan varit, kanhända hela sitt lif skulle förblifvit i okunnighet. Sen erkänsla, I en fransk tidning berättas fölande: — Emot slutet af kriget på spanska halfön tillsångatogs en engelsk öfverste af en fransk patrull, komnenderad af en sergeant. Sollaterna i patrullen, hvilka påstodo sig ha blifvit illa behandlade då de såsom crigsfängar qvarhöllos i England, ville skjuta öfverten. Sergeanten förbjöd det, och då han detta oakadt såg dem lägga muskötterna till axeln, betäckte an ösversten med sin egen kropp, utropande: Ni nåste då skjuta oss båda! Soldaterna gålvo efter, och sversten fördes till hufvudqvarteret. Han frågade ler efter namnet på sergeanten samt inskref det i sin mteckningsbok. Många år förflöto, och den engelske sversten, som stigit till hög rang och nu låg på sin lödsbädd, tillkallade sin äldste son samt berättade hoiom hela den ofvan anförda tilldragelsen, tilläggande, let han var mycket ledsen öfver att aldrig ha varit i illfälle att belöna sin räddare. Han lät sonen lofva tt göra detta. Sonen kom till Paris och frågade i rigsministeriet efter sergeant Frangois Lefebvre, men ntet spår kunde upptäckas af honom. Engelsmannen ät sig dock ej asskräckas. utan fortsatte sina efterforskingar och upptäckte slutligen Francois Lefebvre såom tulltjensteman på belgiska gränsen. Den tappre amle sergeanten erhöll en belöning, som var tillräckg att sätta honom och hans samilj i goda omständigeter för återstoden af deras lif. Anlände fartyg fr. utrikes ort. d. 8 Jan. ngf. Newsky, Cave, London, L., styckegods Anlände fartyg fr. inr. orter. Jan. 7. Jakt. Juno, Ericson, Halmstad, 1,131 k:r AänLin tamkärl v 300 ApÄ