Göteborgsposten – 8 januari 1864, sida 3

I Times läses följande uppsats angående den förut af oss meddelade brefvexlingen mellan prinsen af Augustenborg och kejsar Napoleon: Denna brefvexling kommer mycket lägligt, för att öka upphetsningen i Tyskland. Kejsaren har, enligt hvad man af Englands vägran att ingå på kongressen kunde vänta, icke någon synnerlig lust, att understödja londonertördraget i den riktning, som England och Ryssland vilja. U. M:t tror kanske, att nu, då ett slägtskapsband sammanknyter det engelska och danska hofvet, skulle bertigdömenas lösryckande från sistnämnda land på visst sätt vara ett nederlag för England. Men vi behöfva väl knappast säga, att det icke gifvesnågotfolk i verlden, för hvilket denna fråga har mindre intresse än för oss (sic!). Det är oss fullkomligt likgiltigt, om Slesvig och Holstein förblitva förenade med den danska monarkien eller bilda en af de småstater, utaf hvilka det tyska Förbundet består. Englands politiska eller kommersiela förhållanden skola hvarken i? det ena eller andra fallet undergå någon förändring. Den britiska regeringen har aldrig blandat sig i holsteinarnes och slesvigarnes angelägenheter, och det skall aldrig falla henne in, att bestrida deras rätt till att ombyta dynasti, hvilket grekerna helt nyligen hatva gjort. Vi ha icke begärt något annat, än att Preussen och Österrike, som medundertecknat det fördrag, hvarigenom kronan för europeiska angelägenheters skull blef satt på sin nuvarande innehafvares hufvud, ej skola som icke-deltagare understödja genom en invasion ett missbelåtet parti. Vi kunna derföre fullkomligt sluta oss till den franska regeringen, såframt hon baserar frågan på den naturliga rättens grundval. Vi vilja icke upphäfva oss till att gissa, hvilka afsigter kejsaren hyser eller om han i något afseende tänker resa sig som Danmarks beskyddare, om det visar sig, att Englands vänskap till intet gagnar; så till vida som han uttalat sin mening, så är den emot en revolution med vapenmakt och för en ny sammankomst mellan londonerfördragets undertecknare, för att prinsen af Augustenborg utaf dem möjligen skulle kunna erhålla en bekrättelse af sina rättigheter. Fastän kejsaren tyckes antyda, att hans egna åsigter äro gynsamma för hertigen, böra vi likväl betvifla, att denne, sedan förbundsdagen erkänt hans rättigheter, skall inlåta sig på att blott utöfva dessa rättigheter endast under det vilkor, att han erhåller de europeiska makternas samtycke deruwill. Som läsaren finner, sväfvar verldsbladet mellan dimmiga och obestämda, oklara tankar. Vi ha också blott gjort detta utdrag, för att visa, huru en egoistisk stämning ännu kan råda i England, och att man derföre ej obetingadt bör lofsjunga denna sällsamma makt. Times har nu sändt en korrespondent till hertigdömena, hvilken redan i ett bref skrifvit till sin redaktion och förklarat att, såvidt han kunnat finna under en färd i Hol stein, man visserligen rasande agiterar för augustenborgaren och hertigdömets lösslitande från Danmark uti städerna, men att godsegarne i allmänhet (naturligtvis med undantag af erke-ridderskapet) och bönderna med beklagande åse de pröfningar som nalkas, samt uttala sin missbelåtenhet med den nuvarande ställningen. I sjelfva Tyskland draga flera blad i härnad mot augustenborgaren för hans i deras ögon krypande bref till kejsar Napoleon. Sålunda heter det, med äkta germaniskSchwung i Ostdeutsche Post bl. a.: Fredrik VIII vill till hvad pris som heist vinna sin hertigshatt. Den nationala resningen är för honom endast ett medel till ernående af målet, att sätta augustenborgaren i besittning at SlesvigHolstein. Huru det dervid går sjelfva Tyskland, det är för honom så fullkomligt likgiltigt, att han vid sitt företag försmår hvarje atseende vid tyskarnes känslor, ty ett svårare slag med knuten nätve i synen kunde han icke gifva dem, än genom sitt ovärdiga tiggarebret till kejsar Napoleon. Han söker sin förlorade hertigshatt, det är allt! Om Tyskland eröfrar den åt honom, är det bra; men en filfig karl har alltid tvenne strängar till bågen, derföre klappar han äfven käckt på hos Napoleon. Att Tysklands ära står på spel derigenom att tvisten med Danmark behandlas som en rent tysk angelägenhet och att ingen främmande bemedling tåles, åtminstone innan Danmark fått sin välförtjenta tukt för det skändliga brottet mot fördragen af 1851 och 1852 (!) — derom vet han intet och vill ingenting veta. Hvad angår det också honom? Tyskarne kunna rycka till honom hans hertigshatt, om de förmå det — hvad bryr han sig om allt det öfriga? Oss synes det som att Pans hertigliga nåde är god nog, att å la Milosch Obrenowitsch brottas om en sydslavisk dynaststol, hvarvid det kommer på ett ut för hvardera at de båda kämparne, om han till slut blir vasall under Ryssland eller Österrike, England eller Frankrike, endast han håller sig unne hra eller illa. Men