Göteborgsposten – 7 januari 1864, sida 3

JV 1011117 7919 00 k4— 2 77777 Oo — — Från Utlandet. Förhållandena i Tyskland börja alltmera antaga en för de tyska stormakterna, åtminstone för Preussen, hotande karakter. Det börjar nu bli riktigt klart, hvarföre de tyska mellanstaterna, namneligen Sachsen och Bayern, tagit så varmt itu med den dansk-tyska frågan och vilja poussera fram prinsen af Augustenborg. Skulle nemligen Förbundsdagen erkänna honom som regerande hertig i tillsvidare det tyska förbundslandet Holstein, i trots af londonerprotokollet och andra fördrag, skulle äfven Sachsen genom ett Förbundsdagsbeslut en vacker dag kunna göra anspråk på vissa delar af den preussiska staten, hvilka blifvit detsamma fränröfvade. Säkert är i alla hänseenden, att de tyska makterna af andra rangen känna sig högst besvärade af den tryckning som, enligt hvad helt naturligt är, hvilar på dem genom de båda stormakterna och på visst sätt hindrar dem i deras utveckling, emedan de känna sig alltför mycket beroende. Den af de tyska staterna, som kunnat vara bäst i tillfälle att draga till sig alla de små spridda delarne af det tyska fäderneslandet, hade varit Preussen, som tycktes en tid skola inslå en konstitutionel bana. Men ögonen ha öppnats, Preussen mera hämmar än befordrar det nationala enhetssträfvandet, sedan det så bjert inträdt under br v. Bismarcks auspicier på den feodalt-absolutistiska banan med dess reaktionära riktning. Sachsen vill nu slugt begagna tillfället, för att tillfredsställa vissa sina önskningar, och Bayern, som gerna sträfvar efter hegemonien i ett tyskt sydstatstörbund, var hugadt avt förut i detta fall sluta sig till Österrike, men då detta senare nu hotas med stor förlamning, vill Bayern skynda att direkte ställa sig i spetsen för agitationen, hvars kanske snart synliga mål skall bli gentemot hvarandra stående tyska statsgrupper, hvilka sedan snart kunna bli bränder för en omfattande revolution. Sä kert är, att vi kunna motse vigtiga tilldragelser i sjelsva Tyskland, hvars inre splittring måhända blir det nya årets första resultat af det eniga anlopp, som hittills gjorts mot Danmark. Denna splittring skall vara kanske en Tysklands pånyttfödelse till enhet och frihet — men dessförinnan skola utan tvifvel många hvälfningar ega rum, hvilka kunna kosta det stora täderneslandet stora offer. Framför oss ligger ett orienterande märkligt bref från Trier, dateradt d. 26 dec., ur hvilket vi anse oss böra meddela följande: Man talar i de högre kretsarne om en ny lösning af den danska frågan; men vår (den preussiska) minister vågar å sin sida icke tala officielt om denna lösning, så mycket fruktar den ett buller, som skulle göra det omöjligt för densamma att visa sig inför nationalrepresentationen, som är till sin helhet, åtminstone nära nog, hugad, att ej vilja gå in på vilkoren i londonerfördraget; mini steren kryssar at och an, och detta bevis på desg svaghet gör endast dess fiender djertvare. Notvexlingarne mellan kabinetten i Berlin och Petersburg hafva blifvit lifligare än någonsin, hvilket ökar ministerens förvirring. Insamlingarne och enrolleringarne för prinsens af Augustenborg sak försiggå nästan under öppen himmel, och det skall bli svårt för en miwmistör, så impopulär som vår, att i det ta fall visa nödig värdighet. Ryssland, Preussens nuvarande ende allierade, råder det, att icke gitva vika för folkrörelsen; kabinettet inser mycket väl, att detta råd öfverensstämmer med monarkiens intressen, ty kan en sönderstyckning at Danmark icke gitva förevänning till en sönderstyckning af Preussen, som förstorats genom samma fördrag af år 1815, hvilka gifvit det hälften af Sachsen? Inför dessa omständigheter har konun gen, kanske för första gången på tvenne år, lyssnat till sina enskilda vänners oegennyttiga råd, men han har ännu icke kunnat följa dessa råd, så stor är förvirringen inom regeringskretsarne. Den tyska enheten är ett stort ord, men gagnar det icke intressen som äro stridande mot Preussens? Der ligger hela frågan,