Göteborgsposten – 7 januari 1864, sida 2

rusade fram ur snäret. Det var tigrinnan; hon var större in hanen och rusade fram som blixten. Sir Robert Walden var till fots, utan annat vapen än sitt jagtspjut och utan annan betäckning än sin döda häst. Men sir Robert var denna gång ej föremål för anfallet. Tigrinnan uedslog två infödingar, som stodo i hennes väg och rusade derefter upp å guvernörens hvita elefant. Lord Asburthon var en kallblodig man; han tog sitt gevär och affyrade båda skotten nästan på en gang. Tigrinnun föll dock ej; med sina klor och tänder hakade hon sig fast i elefantens skrynkliga hud och kom ul.t närmare blrsto Uen. Guvernören gaf ånyo eld med sina pistoler, men samma resultat; tigrinnan kom allt längre upp och lord Asburthon kände på sitt ansigte flägten af hennes heta ande— Men skjut då, uslingar! ropade sir Robert Walden till infödingarne. — De skola ej skjuta, svarade Bolton, hvilken redan affyrat sitt skott, de skola ej skjuta af fruktan att skada den hvite elefinten, som är helig för dem. Tigrinnan hade nu nått ända fram till bärstolen och var så a lerd Asburthon, att han ej kunde använda sin lins, da cn yngling eller snarareett barn sprang fram ur busksnåret, beväpnad endast med en dolk. Han grep med båla händerna i djurets långa svans, höll sig fast dervid, och då tigern vände sig om för att sönderslita denne nye siende stötte han sin dolk i dess hals. Tigern siäppte sitt dod. Ett nytt rytande lät nu höra sig och ännu ett j