Göteborg d. 7 Januari 1864. Expeditionssekreteraren J. G. Richerts begrafning kommer att ega rum i dag kl. 12 middagen. Det är ett i Sveriges sociala historia välbekant namn, hvars bärare nu föres till det sista hvilorummet. Vägen dit har trampats så länge och så mycket, det är en allmän farväg, den som leder till grafven. Men i tiden bröt den nu till evigheten hemkallade nya stigar. Med grundliga och omtattande kunskaper på statsvetenskapernas och lagkunnighetens område samt en högst ovanlig polyhistorsbeläsenhet, understödda af ett törträffligt minne, hvilket äfven i senare tider icke nekade åldringen sin tjenst, kunde Richert utöfva en särdeles gagnelig verksamhet i den forna lagkomiteen, at hvilken han var medlem från år 1814 till 1833, samt i lagberedningen, åt hvilken han egnade sitt flitiga arbete från år 1844 till 1853. Många at hans älsklingstankar hafva redan nått den utveckling, han åt dem önskade, och särskilt är Richerts namn genom de förberedande arbetena fästadt vid den nya strafflagen, hvars med tidsanden öfverensstämmande humana tendens lemnar ett nytt intyg af hans aldrig svikande liberalism, med hvilken alltid följer aktning för den menskliga individen. Det är endast absolutismen, som hyllar terroristiska lagbestämmelser. Richert hade äfven glädjen, att se en af sina käraste ideer alltmera omfatta hela nationen och sammanknyta denna med regeringen mot klassoch ståndsprivilesierna, hvilken sammanknytning bådar sitt goda — denna ideo var tolkrepresentationens ombildning. Det finnes väl få, som i denna stund tvifia på den sakens framgång. Den gamle tviflade ej heller. Och huru kunde han väl tvifla, då han sjelf sett, huru ett förslag, som i många afseenden öfverensstämmer med det af honom sjelf och den politiske veteranen C. H. Anckarsvärd för mer än 30 år sedan uppgjorda, blitvit af folket omfattadt med en värma, som måste vara for honom, den grånade tänkaren, anslående, emedan den mäktigt talar om framåtskridandet i svenska folkets politiska uppfostran! Åtskilliga härvarande embetsoch tjenstemän hafva öfverenskommit om, att i dag samlas i Domkyrkans förhörsrum, hvaritrån de begitv a sig till sorgehuset, för att sedermera i procession åtfölja det kallnade stoftet af en at fäderneslandets ädlaste söner till kyrkan, der jordfästningen eger rum. Vi antaga, att