bark på stugugoltvet, den yngre red på en trädhäst, och gladde sig åt ett perlband af elas med ett guldhjerta på, som min man skänkte mig, och som jag fästade på gossens hals för qvällen. Så voro vi der, när jag hastigt hörde ett skott ut till sjös. Gud skall förlata mig hvad jag gjorde orätt; men jag tyckte mig ej göra sådant. Jag tog den äldre med mig för att sköta fock-skotet, lossade en båt och seglade ut. Den yngre följde med oss till stranden, jag besallte honom gå in i stugan tillbaka; men han stannade qvar och ropade efter mig, tills blåsten och hafssvallet snart öfverröstade bans skri. När jag kom under blindskären, såg jag eld från skutan, som styrde rakt mot nordvardt mot bränningarna i mörkret, som om den aldrig varit i vår hamn förut. Jag hann i tid fram och fick rodret i lä, och skeppet stack upp, som en lax, med bank och bränningar å sida, och så hade jag, så qvinna jag var, den glädjen att föra gamle herr Adolfs stora skepp oskadadt i hamnen, Och denna afton skulle jag minnas med tröjd, så länge jag lefver, om allt hade varit der bemma som det bort vara. Klockan var fyra på morgonen, då jag kom in i denna stuga tillbaka; jag tänkte få hvila, men denna hvila blef värre, än arbetet förut. Den yngre gossen var försvunnen. Jag sökte honom på våra klippor här med lykta i handen, hela natten, jag ropape hans namn. högre än stormen; men mitt sökande och mitt rop voro, som om de skett på hafsbottnen. Vid dagningen såg jag en naken påle, der vår andra båt varit bunden, och båt och gosse bar jag ej sett sedan, och båten var värd guil, men gossen var mig kärare än lifvet. Den gamla tystnade vid dessa ord, och brast i gråt. Kaptenen hade kommit in under hennes berättelse; men han tycktes knappt ge akt på den. Han fixerade i stället väggarna, taket, allt i stugan, men isynnerbet ett gammalt fiskbräde, som hängde på vaggen vid spiseln, och det var nästan sönderrispadt på midten, ehuru några sirater på begge ändarna voro temmeligen väl bibehållna. När gumman slutat tala, steg han dock upp, gick fram till henne, ref upp rock och vest och framtog ett glasperlband, som han lade ned på hennes knä. Den gamla betraktade det en stund, höjde sen sin blick och såg förvånad på kaptenen. Snart steg hon upp, slog armarna kring bans hals, och snystade utan att sägå ett ord. När hon derpå lyfte upp sitt anlete, strålade glädjen in i botten på skrynklorna deri. Och så lik din far, som om han gick uppdagad, började bon nu, allenast mycket vackrare än han. Gud bevare dig, vildbasare, hvem bad dig ränna ut till sjös allena? Var det väder för dig? Men jag var ett får, som ej band dig fast vid sängstolpen, så hade du väl fått hållas hemma. Gud ske lof, nu kan jag dö i lugn, och ingen skall fråga på min graf hvart jag gjort af med mitt barn. Vår öfverraskning kan man lätt föreställa sig, men den julqväll, som hotade att bli oss så ledsam, blef gladare, än mången annan. (Efter uppgift, af J. 1.. Runeberg.)