vis angenäm. Vi kryssade och gjorde slag af två och tre qvarts mil, utan att vinna särdeles, för den häftiga svallsjön, som oupphörligt motve:kade seglen. Omsider uppgåtvo vi alldeles hoppet att uppnå fasta landet och beslöto att lägga till för natten på Lotsholmen, en stel, granbevuxen klippa ute i hafvet, och söka tak öfver hufvudet hos lotsarna, som der hade sin koja. Vi sågo på afstånd skenet af eld ur dess fönster, och den muntre kaptenen lät slupen ränna af dit sör god vind. -Utan skryt, gode herrar, utbrast han nu, i det han tog sig en djup klunk kall punsch, kan man säga, att vi nu hafva en god blåst. Och likväl bestods mig en sådan, om ej vida bättre, då jag än var blott fyra, fem år gammal och allena till sjös på köpet. Jag har icke nämnt om att förhållandet med mig är tvärtemot hvad det vanligen är med menniskobarnj jag vet nämligen bättre hvart det skall bära för mig i verlden, än hvadan jag kommit. Alltnog, då jag var vid pass fem år, och detta har bort vara, som man sagt mig, för omkring tretio år sedan, befann jag mig en natt ute i vida hafvet såsom nu, med den skilnad, att jag då låg vind för våg, och nu har två orefvade segel uppe, att jag då var stel af köld, och nu är varm ända i lilltån. Jag mins tiga af omständigheterna vid denna min första expedition; men hvad jag kommer ihåg, är att jag lemnades ensam på en klippa i vilda sjön och ville färjlaj efter dem, som sålunda öfvergåfvo mig. Det var kolmörkt, såsom nu, och då jag försökte ro. slogos årorna mig ur handen af första våg. Huru länge jag drefs omkring i denna ställning vet jag ej, men säkert är, att jag till slut hamnade hos godt folk. Jag vet således, som herrarna se, knappt mer än Adam, om jag haft föräldrar eller ej. De som sade sig batva upptagit mig och bragt mig till lifs, voro lurendrejare till professionen, eljest välmående bönder. Jag växte upp bland dem och deltog i deras industri tills mitt skägg begynte växa, då gick jag ut med en kopverdieman och blef en hederlig karl. — Se så, båtsbaken ut, tag törn! — jag tror den onde visar mig vägen bland stenarne här. Slupen låg med fladdrande segel i en bugt af framskjutande klippor, man började räta ut de styfva lemmarna, man gäspade och röt kölden ur kroppen. Kaptenen och två jungmän blefvo qvar vid slupen och sysslade med den; vi andra begåfvo oss stapplande in i den varma stugan. Der stod julen upp i tak. En väldig brasa af tallved sprakade på den vida spiseln och upplyste rummet, hvarest dessutom på bordet brann ett stort tregrenigt ljus jemte några enkla. Väggarna voro fullt behängda med nät och andra fiskredskaper, och hörnen af stugan blänkte af hvita getter och killingar, som skockat sig dit. Personalen i stugan utgjordes af en mycket gammal gumma, som satt vid bordet och tycktes sjunga i sin psalmbok, en medelalders man med bans hustru och fem barn, af hvilka fyra höllo en förfärlig koncert på stentuppar, hvartill det femte och äldsta accompaguerade med cn skrällande trumpet af träd. Då vi inträdde uppsteg fadren, stampade ett eftertryckligt slag i goltvet åt de skrålande barnen och nickade ät oss vänligt och utan tvång. Den gamla gumman lade sin bok på bordet, tog af sig glasögonen och fixerade oss skarpt. Hvadan är ni, godt folk, sade hon -har ni ej hus och hem på julafton, eller ligga skepp och gods i hatvet? Men så har ni ej skjutit efter lots, förbauna mig ni det gjorat. Vid dessa ord spottade hon sig på de rynkiga fingrarna, nappade branden af det ena ljuset, steg upp och lyste oss starkt i ansigtet. -lläåh, båh, sor for hon nu, men så skall haren vara förhärdadt hvit, för att man skall bry sig om att jaga honom in på julafton. Få se hvad man nu kan tå till mat åt er alla? Strömming finnes här, gudnås, och Anna får försöka klämma getterna litet bättre; men gröt kan ingen ge sig att koka här midt om npatten. Så väl gumman, som de andra båda ställdes snart tillfreds i detta afseende. Vi afpelsade oss och gjorde oss välkomna genom en kopp punsch, som gerna bjöds vårt värdsfolk af oss, och än hellre af dem emottogs. Snart voro vi bemmastadda och funno oss särdeles väl i den varma stugan. Den gamla ville börja sitt bestyr med vårt nattläger och yrkade på att skynda med getternas mjölkning, då en tilltällighet afbröt hennes sysselsättningar och blef en anledning till följder, dem vi ej kunnat förutse. Kaptenen, som blifvit qvar vid slupen, hade omsider fått allt i ordning der, beslagit seglen, fästat båten, uppsändt sakerna till stugan och var klar att ligga i land för natten. Förrän ban gick in i värmen med sin bössa, erinrade han sig dock, hvad vi förglömde, att lossa skottet. Det var knallen af detta skott, som vållade en sådan diversion i bestyren. Den gamla hörde dånet, och kastade vårdslöst ifrån sig en hufvudkudde af ejderdun, som hon just bar i banden. IIorden J, sade hon, med skakad stämma, -horden J icke ett skott? Så må Gud törbarma sig öfver Juno, som ej kunde vintra i Norrige. utan vill bulta sig mot blindgrundet så tids på året Sätt ut med båten, gosse, och håll väl i nordvest, så att du har vinden, vi skola nog se efter barnen, sörj ej för dem; skynda bara. För yngre öron, än gummans, var det ej svårt att genast finna hennes misstag. Den så kallade gossen, hennes fyratioärige son, afbröt leende henres påminnelser, och sade halft brydd och halft medlidsam: alltid spökar det i edra öron, kära mor, och skott skall ni höra, om en fluga stampar på er graf, sen ni gått till hvila i den en gång. Men gis sar jag rätt, så var det en barskrämma, som någon af herrarna lät pusta vid stranden här, och ej en knall ur Junos sexpundiga nicka. -Hah, håh, sade den gawla, alltid vilja de unga vara kloka; men jag är icke galen, icke heller född af galna föräldrar. Gud hjelpe mig, men julafton som är glad för andra, är min sorgeafton; jag rår nu ej derför, och hvad kunde jag arma qvinna göra? Men sätt er för brasan ni, främmande godt folk, så vill jag berätta er hvad en svag qvinna gjorde, och hvad lön hon hade derför. Vi efterkommo gummans önskan, medan vår besättning och den unga värdinnan tillsamman bestyrde om qvällsvard och värmde upp den kalla mat, vi medhade. Men den gamla begynie: Det är nu för längre tid sedan, än många af er gode vänner, minnas tillbaka, om jag ser rätt på edra anleten. då jag en julaston, sådan som denna, var allena här i stugan. Jag må säga allena, ty mina två ungar, som sprungo omkring mig, behöfde hjelp sjelfva mer, än de kunde vara mig till bjelp. Sjön låg öppen såsom nu, och fast det nu tycks hvina i vindsluckan, är dock denna blåst, som en andedrägt mot stormen då. Vi väntade ingen skuta bem, och min man, med sina kamrater, hade farit till staden för att gå i kyrkan på julmorgonen. och kanske hålla sig lustigare på qvällen der, än de här kunde det. Men då för tiden var jag rödare i sy onh hada att hiarta I mi