Göteborgsposten – 4 januari 1864, sida 2

— Vid satans barn, sade han, om denne gentleman har lust att ätaga sig Topsy och adoptera henne. så gör han mig en verklig tjenst. — Huru! du skulle kunna öfvergifva flickan? — Ett elakt barn, som gråter ifrån morgon till qväll, och som jag fär släpa med mig öfverallt nu sedan modren är död; hon är mig till besvär i mitt yrke! Du vet icke hur hon i går höll på att strypa Mika, detta kära lilla kräk som är mig till så stor nytta? I det han yttrade detta stack Nathaniel handen i sin ficka och drog fram en liten rödaktig och liflig varelse, ett djur med små ögon och spetsig nos: en märd. I det han började smeka detta vederstyggliga kräk, tillade zigenaren: — Lyckligtvis tog Mika sitt parti och bet henne. — Nathaniel, sade den unge mannen allvarligt, jag skall en dag bli zigenarnes konung, glöm det icke ... — Naväl? — Den dagen skall jag bortjaga dig ur stammen, du är en elak far. — Bah! svarade Nathaniel skrattande, om jag icke har en familjfaders egenskaper, så har jag andra, och denna kära lilla Mika, för hvilken du hyser en sådan motvilja, du också, har dock gjort vär stam goda tjenster. Den unge mannen höjde på axlarne. — Ja, jag vet, sade han; Mika och du, menniskan och djuret, ni äro stammens tjufvar, ni plundrade juvelerarebutikerna i London; men vi äro i Indien nu, och jag skulle vilja veta ...