Göteborgsposten – 4 januari 1864, sida 1

hade ej denna egendomligt varma färgton, som Indiens sol förlänar dess söner. Sir Robert igenkände i honom en zingari, d. v. e. en zigenare. Zigenarne hafva intet fädernesland, de irra omkring öfverallt, företrädesvis uppsökande de stora städerna. Två år förut hade konung Georg den tredje låtit anställa en verklig utgallring bland detta folk, som tillväxt allt mer och mer i London och skickat dem öfver till Indien. Den andre vandraren var en helt ung man, på sin höjd fjorton eller femton år gammal, beundransvärdt vil växt, med beslutsamma vackra drag och brun hy. En randig duk var knuten omkring hang hufvud, och långa örhängen af glasperlor hängde ned utefter kinderna. Bördan som hans kamrat bar på var en liten förtjusande flicka om fyra år, hvit som en lilja och med kolsvart hår, hvilket liksom en ram omgaf hennes ansigte. Sir Robert Walden hörde de två zigenarne vexla följande ord: — Jag är trött, sade den äldre, och om denne herre blott ville taga min lilla Topzy framför sig på hästen till Calcuttas portar ... — Tig då, Nathaniel, svarade den andre, du skall då alltid vara en tiggande stackare utan kraft. Gif mig flickan, jag skall bära henne! Vi behöfva ej denne herres hjelp. Sir Robert afbröt den unge mannen med dessa ord: — Nä, na! vin, vi äro något stolta af oss, tror jag,