Göteborgsposten – 2 januari 1863, sida 3

— Poliskammaren. Undersökning hölls i förgår angående den i skeppssurneraren J. F. Strömbergs hus N:o 112 Majornas 1:ste rote natten till i onsdags timade eldsvåda, hvilken äfven sträckte sig till tomterna n:o 111 och 110 i samma rote. Upplysningarne af skeppsfurnerare Strömberg, som vid undersökningen var närvarande, inskränkte sig till att han kl. 34 3 på natten blifvit väckt af en af sina pigor, hvilken åter väckts af bultningar på porten. Då han uppdrog gardinen till sina sängkammarfönster, såg han eld uti det nere på gården belägna brygghuset, deri under dagens lopp bränning af kaffe egt rum. Han räddade då sina vigtigaste dokumenter, hvilka han förvarade dels i sängkammaren och dels på kontoret. Hvad beträffade den i brygghuset pågångna bränningen af kaffe, kunde hr Strömberg intet annat upplysa än hvad han hört sina tjenare omtala. Sjelf hade han efter åtskilliga göromål kommit hem straxt före kl. 11 på aftonen och dervid på gården sett efter om alla magasinsdörrar voro stängda, men dervid ingen eldfara bemärkt. Huset hade varit försäkradt för 14,000 rdr, det till en del skadade varulagret för tillsammans 16,000 rdr, och lösegendomen, af hvilken en stor del skadades, för ett värde af 5,000 rdr. Af ombudet för städernas allmänna brandförsåkringsbolag, hr Lilljequist, framställdes den förmodan att elden skulle uppkommit derigenom att de brända kaffebönorna kunde antändt den trätunna i hvilken de lades (ett parti på ungef. en half ny tunna hade nemligen blifvit brändt). Hr Strömberg betviflade likväl möjligheten deraf, enär en madam som haft befattning med bränningen inom brygghuset ständigt med händerna omrört bönorna, hvadan de ej gerna kunde ha varit så heta att eld af dem uppstått. Detsamma förklarade drängen Högberg, som vid pass kl. 3,7 på qvällen utsläckt elden efter det att kaffebränningen afslutats. Den ifrågavarande madamen medgaf dock att hon under dagens lopp ej omrört de brända kaffebönorna med handen utan med en bleckspade, hvadan hon ej kunde veta huru pass heta desamma varit. Tunnorna, i hvilka bönorna förvarades, hade stått midt på golfvet i rummet. Brandredskapen å kapten Strömbergs tomt hade liksom å de öfriga skadade tomterna varit i fullkomlig ordning och äfven vid den nyligen skedda femårsbesigtningen befunnits utan anmärkning. Enligt hvad sammanstämmande af de hörda vittnena upplystes, hade elden utbrutit i kapten Strömbergs uthus. För öfrigt fick man efter vanligheten vid förhöret ej reda på annat än att den och den så och så tidigt på natten observerat elden samt iakttagit den och den obetydliga omständigheten som ingalunda kunnat lemna någon ledning till förklarande af eldens uppkomst. Vi förbigå derföre här dessa upplysningar, hvilka kunna sägas vara stöpta i en och samma form, fastän något varierande i afseende på tid och rum. Af de öfriga husegarne hade tunnbindaren Malmgren en bageribyggnad på gården försäkrad för 3,000 och en verkstadsbyggnad försäkrad för 5,000 rdr. Sjelfva boningshuset blef blott obetydligt skadadt, men deremot hade de förstnämnda byggnaderna nedbrunnit. Af enkan Jacobssons tomt 110 i första roten hade en del af en uthusbyggnad, försäkrad till 2,250 rdr, nedbrunnit, hvarförutom af den för 750 rdr försäkrade lösegendomen samma uthusbyggnad hade nedbrunnit för 600 rdrs värde. Antagligen har branden uppkommit i brygghuset under den der pågående kaffebränningen, vare sig nu att det skett genom någon icke upptäckt felaktighet i eldstaden eller hvad som är otroligare, derigenom att elden spridts genom de brända kaffebönorna. Då emellertid icke den ringaste bestämda upplysning kunde vinnas, förklarade polliskammaren den hållna undersökningen för närvarande icke föranleda till någon åtgärd, men skulle traktens poliskommissarie, i händelse någon framtida upplysning kunde vinnas, sådant i poliskammaren anmäla. — Rörande sadelmakaregesällen Peter Olssons sistlidne julafton timade död hölls i thorsdags i poliskammaren undersökning, till hvilken bryggardrängen Henrik Johansson och hans hustru, i hvilkas hus Olsson afled, voro inkallade. Henrik Johansson, som var stendöf, tjenade icke till synnerlig upplysning i saken, då man ej kunde ställa några frågor till honom. Desto mera användbar i detta hänseende var dock hans hustru, hvilken af naturen blifvit välsignad med den talföraste tunga som väl någonsin fallit på en qvinnas lott. Peter Olsson hade, berättade hon, först en gång tidigare på aftonen varit inne i deras bostad innan han definitivt gick in och lade sig att dö. Han såg då besynnerlig ut, liksom om han varit drucken. I fånget, d. v. s. i ett knyte, hade ban, julhögtiden till prydno, en tröstande halfsto; sbutelj med bränvin, af hvilken han bjöd Henrik Johansson en sup utan att likvisst sjelf smaka någon. Peter Olsson gick derefter ut, men återkom efter en stund, ledd af Henrik, som funnit honom stående lutad mot en grindstolpe. Som de båda makarne fruktade att, ifall de nu släppie ut honom på egen hand, han skulle råka ut för poliskonstaplarnes vårdande hand, något som händt honom en gång förut, erbjödo de honom att stanna qvar der öfver natten. Hustru Johansson bäddade at honom på golfvet med ett par mattor och en dyna. Då hustru Johansson gick till sängs, var Olsson ännu vaken. Och sedan somnade jag som en sten, fortfor hustru Johansson med allt snabbare löpande tunga och dramatiskt föredrag. samt vaknade ej förän dagen började sticka in genom rutan. Jag tände på ljus och såg på Olsson. A Gud bevare mig, sajag, jag tror att Olsson är död! — Ah, mamma talar, sa gossen min, Åinte ä Olsson död, han bara sofver så godt! och så gick gossen och lyftade på Olssons axel, och sa: Jo gu, Olsson är död! Jag hoppade midt öfver benen och såg på honom. När jag såg att han var död, ropade jag till man min: Olsson är död! Hvarpå man min skutta ur sängen och äfven fann honom död. När vi sågo detta blefvo vi så lörlägna. Vi fingo sedan behålla honom tills på annandagen. Det upplystes, att Olsson, som vor 58 år gammal. varit begifven på bränvin. De öfriga personer som träffat honom på aftonen — han hade nemligen en stund varit inne hos Henriks grannar, medan han väntade på att Henrik, som var ute, skulle återkomma — intygade alla att han sett besynnerlig ut och att han troligen varit öfverlastad. Detta kunde de dock ej med full säkerhet påstå. Af det infordrade läkarebetyget inhemtades, att dödsorsaken framkallats af blodkongestion åt hjernan och lungorna; dock kunde ej med bestämdhet sägas om dessa kongestioner förorsakats af fylleri. Målet remitterades till rådhusrätten. Från Stockholm. Vid rådhusrättens tredje afdelning har under loppet af några rätte gar handlagts ett förfa D(D TNA