Göteborgsposten – 2 januari 1863, sida 3

Under den 21 Dec. skrifves i ett bref från Turin: Den åsigten, att konungariket icke kun framhärda i sin tvetydiga ställning, har åter rått öfverhand. E angrepp på Venetien och Åydtyrolen understödr af den revolutionära propagandan, hvars uppgift skulle vara, att förlama Österrike i det inre, står åter på dagordningen. Ju sämre utsigterna till en kongress i Paris visa sig, desto modigare blir man här. Men något afgjordt beslut för kriget har icke fattats. Ötverallt, hvart regeringen vändt sig — i Paris, London, Petersburg — om moraliskt eller materielt stöd, har hon fått afsläende svar och råd. Isynnerhet har furst Gortschakoffs svar, på hvars artighet man litade, gjort intryck. hrigslusten förefinnes likväl ännu alltjemt, och om någon betänklig vänning, vare sig i den danska eller kongressfrågan, skulle inträda under vinterns lopp, så öfverlomnar Victor Emanuol sig bestämdt åt rörelsepartien och Italien rusar då utan tvekan i kriget, fast öfvertygadt om, att det skall rycka andra med sig. Ifriga förberedelser göras. I ett annat bref från Turin skrifves: Grefve Pasolinis sändning, hvilken hade i uppdrag, att åstadkomma en öfverenskommelse mellan England och Frankrike i afscende på den italienska trågans lösning, kan anses helt och hållet strandad. I Paris blet grefven visserligen ytterst artigt emottagen och öfverhopad med vänskapsbetygelser. men kunde lik väl icke erhålla några praktiska medgifvanden i den romerska frågan. I London fann han ministåren Palmerston-Russell så uppfylld af misstroende mot kejsar Napoleons afsigter, att det tillochmed mycket minskat det engelska kabinettets sympatier för Italien. Palmerston liksom Russell gåfvo grefven det mycket allvarligt menade rådet, att Italien måste afstå från sina eröfringsplaner på Venetien, ty ensamt skulle dess krafter icke räcka till emot Österrike, och Europa skulle ej tillåta någon intervention af Ludvig Napoleon; det skulle i detta senare fall tillochmed lätt kunna hända, att Italien skulle kunna finna England på sin motståndares sida. Man är här i Turin så mycket mera nedslagen öfver detta resnltat af Pasolinis sändning, som man icke är i tillfälle, att följa Englands råd. Rörelsepartiet fordrar nemligen ett afgörande, och de inre svårigheterna lemnar regeringen intet annat val öfrigt, än att spela va banque! Härtill är man fast besluten, och en quarta riscossa mot Venetien skall ovilkorligen törsiggå nästa vår, ehuru man för sig icke döljer farorna i det djerfva företaget. Endast kouungen är full af den största tillförsigt, emedan han anser det vara en lätt sak, att ensamt med Italiens tillgångar eröfra Venetien. Krigsministern Della Rovere skall efter jul på uppdrag af konungen inspektera samtliga vid Po oc bÄ Mincio uppställda trupper, för att afgifva sitt omdöme öfver deras stridstärdighet. I en tredje korrespondens nämnes med bestämdhet, att franska trupper starkt sammandragas vid italienska gränsen. Enligt detta bref. skall Frankrike spela en tvetydig roll. Det afråder Italien från att angripa, men råder det deremot att gentemot Österrikes militära förberedelser göra sig i ordning till mötande af alla eventualiteter. För Ungerns skull består fortfarande förvecklingen mellan utrikesministern grefve Rechberg och statsministern Schmerling. Ungrarne hafva tagit tillfället i akt och börjat starkt röra på sig, och grefve Rechberg skall hafva rentut förklarat kejsaren, att man, i betraktande af situationen i Europa, icke har annat alt göra, än att uppgitva sebruari-patentet, d. v. s. den sken konstitutionela helstatsformen, mot hvilken Ungern afgjordt opponerat sig, samt söka en försoning med magyarerna genom återvändande till oktober-diplomet, som tillåter hvarje kronland att behålla sin autonomi och sina gamla rättigheter. Kejsar Frans Josef skall hafva erkänt riktigheten häralf, och man vill nu afskilja de mer eller mindre komprometterade medlemmarne af ministören, samt ersätta dem med nya, hvilkas antecedentia icke komprometterar dem hos ungrarne. Detta skall dock svärligen hjelpa, ty Ungern tordrar ej allenast återupprättandet af sin gamla lörsattning, utan äfven att bli återförenadt med de trenne slaviska konungarikena och Siebenbiärgen, något som Österrike svårligen skall kunna medgifva, om det också vill, emedan Siebenbirgen, tillfölje af sina egna sträfvan den, sändt deputerade till riksrådet, och Kroatien, Slavonien och Dalm tien säkerligen icke skola vilja ännu en gång ställas under magyarernas förmynderskap. Allt detta hindrar dock icke dessa landsdelar från att hafva samma tendens som Ungern att lösrycka sig från Österrike. hvars kroniska kräfta nu åter