Göteborgsposten – 2 januari 1863, sida 1

INITöLILLHIUF CII (I. 14 RO Jernvägen: Snälltäg afgår till Stockholm kl. 6,, s. m. — Blandadt tåg afgår till Örebro kl. 8.20 s. m. Nyars-Krönika. Så sjänk hon stilla ned i tidens haf Vår gamla Adertonhundrasextiotrea, Rätt mycket kunde sägas på dess graf, IHoc tamen, nune, non est intentio mea, Ett dock är säkert: mycket att bestyra Du får, o Adertonhundrasextifyra. Ty vildt i skyn han skriar. krigets örn, Och öfverallt hon tändes, tvedrägtsflamman, Det knakar uti verldens alla hörn, Snart kanske hela skräpet störtar samman! Ja, hellre det, än att vi må betrakta, Hur bröder mordiskt sina bröder slagta. Ack, en bedräglig drömbild blott det var, Att endrägten på jorden ville stanna, Att det är endast forntidens barbar, Som Kainsmärket bär uppå sin panna! Till strids, till strids! det ljudar genom verlden, Och folken rusta sig till ledungsfärden. Nej — bort från denna syn af skuld och blod Till fredens stilla värf vi oss må vända, Det tydas kanske kan som brist på mod, Men — är blott brist på statsklokhet kanhända. Hvad mer? Välan, sin svaghet man bekänner, Det ges ändå fullt opp med — vise männer! Kom, låtom oss i allsköns frid och ro På årets andra dag smått profetera Och om den fläck af jorden, vi bebo, Samt om dess framtid skämtsamt konversera! Välan — silence! — jag Er högtidligt spår: Allt detta hända skall oss nu i år! Göteborgs och Majornas förbund Skall i år måhända eklateras; Må det ske uti en lycklig stund Till vår fromma lika väl som deras. Men — o, Göteborg! — var på din vakt, Sök att hålla dig vid marginalen, Ty, så har en stadsfullmäktig sagt: Majorna är sätet för moralen! Eller var det kanske ironi? Ty det kan då ingen disputera, Att der råder en befängd mani Att i tid och otid — eklärera. Stadssullmäktiges upplysta kår Skall med friska kratter rekryteras, Tänk! hvad der skall under detta år Pratas — hm! förlåt mig — diskuteras. Ingen marknadsolåt från vårt torg Våra örhinnor må slita sönder, Bort med stånden! om också till sorg För små barn och stora, fulla bönder. Troligt är att äfven detta år Direktionen öfver Gullbergsvassen Denna satsens riktighet förstår: Ej blott leben — äfven leben lassen. Lejonbryggan, skröplig till att se, Under årets lopp nog abdikerar Liksom den antika mausolå( Man bredvid på torget observerar. Som vi hoppas, öfver vår polis Man med rättvist fog ej mera klagar; Och vår brunnspark blir ett Paradis, Än en gång, som uti forna dagar. Vår Teater, konstens trefna tjäll, Skall besökas mangrannt af publiken, Äfven om den ej hvarenda qväll Kan få hylla — Calipolitiken.