Olverpresidnten 1 ÅlITOna, geneimerädet Scheele, och polismästaren dersammastädes, Willemoes-Suhm, hafva afsatts af de för förvaltningen i Hamburg utsedda tyska förbundskommissarierna, hvilka i stället utnämnt borgmästare Thaden till öfverpresident och senator Vogler till polismästare. Telegraftrådarne vid Altona äro atskurna och telegrafförbindelsen mellap Danmark och sydliga delen af Holstein således afbruten. De österrikiska trupperna säga, att de kommit till Holstein, för att, på sin kejsares befallning, upprätthålla lugnet. En stark revolutionär propaganda är högst verksam i Holstein. Chefen för den österrikiska exekutiorskåren hade låtit stänga en turnerlokal i S:t Pauli, på Hamburgs område, hvarest militära öfningar under en längre tid bedrifvits. Borgerskapets permanenta utskott hade beslutat af denna anledning ställa en förfrågan till senaten. Denna senare säges re dan hafva besvärat sig i Wien, hvarföre befallningen om lokalens stängande blifvit återtagen. I förbundsdagens sammanträde d. 23 d:s antogs, i enlighet med ett af Bayern inlemnadt förslag, med 12 röster mot 4, att utskottet skulle inom 8 dagar afgifva sitt betänkande angående arfsföljdsfrågan i hertigdömena. Minoriteten utgjordes af: Österrike, Preussen, Mecklenburg och Luxemburg. — Det är högst otroligt, att förbundsdagen skall taga sitt förnuft till fånga, hvarföre det finnes allt skäl att vänta, det förbundsdagen kanske redan i dag eller i morgon erkänner augustenborgaren som hertig af Slesvig Holstein. Stormakterna skola ej kunna hindra den allmänna folkrörelsen, som dertill underblåses af massan affurstarne — och kriget mellan Danmark och Tyskland skall, oaktadt alla Englands bemödanden, således snart vara i ljus låga. Skall England då ställa sig afgjordt på Danmarks sida, skyddande dess integritet, hvilket det har lofvat den nye danske konungen, eller skall det kanske, för fredens bibehållande, åter upptaga sitt gamla, men säkerligen ännu icke alldeles öfvergifna projekt om Slesvigs delning för det glupska Tysklands mittande? Danmarks öde skulle då vara absolut afgjordt, det skulle vara en tysk lydstat, såframt danska folket icke sjelft toge sin sak om haad och kämpade på lif och död för hvarje fotsbredd af sitt fosterlands jord, då dess sak möjligen ännu en gång kunde vinna seger. Men hvad betyder för England förstörandet af ett folks frihet, endast det kan Åupp rätthålla freden? Sanningen att säga, vi vänta oss intet godt för Danmark af den nu sist gjorda eftergiften. Den skall endast än ytturligare locka tyskarne till braskande dåd — och kanske ännu en gång föranleda Skoffelse om Englands hjelp. Det är säkert, att en sådan förespeglats konung Christian, för den händelse att han återtog den nya grundlagen — men hvem kan väl vänta sig, att England skall bålla sitt löfte och måhända kasta sig i ett krig mot hela Tyskland då den nya eftergiften visar sig ha varit utan verkan? Det torde derföre mera vara på sin plats, att man i Danmark håller ögonen öppna på engelska regeringen och hennes tillgörande med den danska, på hvilken hon nu utöfvar ett kanske snart förderfligt inflytande, än att kasta invektiver mot ett brödrafolk, hvilket, vi upprepa det ännu en gång, utan tvifvel skall, då en gång kriget utbrutit, mera lyssna till sitt hjertas röst, än en egoistisk, vinningslysten försigtighets varnande stämma. Det kan ej nekas, att England hittills mera skadat än gagnat Danmarks sak, och det kan ej för någon dansk politiker vara obekant, huru kabinettet i St. James ofta korsat den svenska regeringens bemödanden för Danmark i dess långvariga tvist med Tyskland. Konung Fredrik VII hade på senare tider fått ögonen öppna derför — konung Christian IX skall äfven få det, men må det då icke vara för sent. Tysklands folk skall ej låta sig hejdas af den nya grundlagens återkallande; de båda tyska stormakternas regeringar skola svårligen kunna resa en tillräckligt stark damm mot den agiterande folkvågen, de skola kanske ej ens vilja det; det är föga troligt, åtminstone högst osäkert att, äfven om Slesvigs bortryckande från Danmark skulle hota, England skall offra annat än — depescher för Danmarks sak; danska folket skall ej tillåta sin regering föra det mot undergång; det skall heldre utstå kriget än låta sig uppslukas af Tyskland — dessa skäl äro tillräckligt talande för att man ingalunda bör hängifva sig åt den förhoppning, att freden nu är vunnen Kriget tvärtom hotar lika mycket som förut, kanske ännu mera; men Danmark eger ej mera samma moraliska styrka som förut. En permanent ministerkris, en vacklande konung, förd i ledband af en mera än opålitlig makt, Migsfroende mellan mnartierna 8 ömsa gidar