Göteborgsposten – 29 december 1863, sida 1

————————7— ver sina egna finanser: att utgifterna uteslutande bero på en enda mans vilja, och att denne man bland många stora och utmärkta egenskaper icke synes rätt uppskatta finansernas vigt ej heller tyckes vara stålsatt mot den trestelse som ligger i tillfället att göra obegränsade utgifter. Finanserna äro ingen underordnad sak i en regering. Bland alla sidor, från hvilka man kan skärskåda en fråga, är den finansiela vanligen den vigtigaste. Det var utan tvifvel en tid då en arbetets fördelning egde rum i dessa saker, då den man som bestämde politiken ej väntades skola anskaffa penningarne, eller den man som anskaffade penninfick uttrycka en åsigt angående ändamålen. Men menniskoslägtets erfarenhet har för längesedan förkastat ett så ruinöst och orimligt bruk. Dessa båda saker äro oskiljaktiga, och förbiseendet af en vederbörlig proportion emellan tillgångar och utgifter är olycksbringande i offentliga lika väl som i privata affärer. Den gamla regimen i Frankrike med all dess orättvisa och absurditet skulle kunnat existera intill. denna dag om Turgot fortfarande varit minister. Men en 800 år gammal monarki föll lik en kryddkrämare, emedan den ej kunde så vidare kredit. Hvad helst som kan sägas om den absoluta maktens törtjenster, så kan dock ingen påstå att den väl skött de offentliga penningetillgångarne. Den monark som önskar regera med lycka och i folkets hjertan grunda en dynasti, bör ej hysa sjelfförtroende i afseende på sin skötsel af finanserna, buru mycket han än i andra saker må lita på sin vishet och moderation. Ett parlament som verkligen är i stånd att kontrollera statsutgifterna är till lika stort gagn för fursten som för folket. Det skyddar det senare för förtryck, men det skyddar äfven den förre för hans egna extravaganser. Det är fullkomligt tydligt att kejsaren af Frankrike i detta liksom i så många andra fall söker iakttaga två slags politik, af hvilken det ena absolut utesluter den andra. Han önskar, vi tro det uppriktigt, att vidga Frankrikes handel och industri för att förbättra sina undersåtares vilkor. Men han önskar äfven att utöfva ett allsmäktigt inflytande i verlden och är olyckligtvis icke belåten med. att förlita sig på Frankrikes erkända styrka, utan måste oupphörligt drifva det till onödiga företag och utmatta det genom rustningar, som äro fullkomligt onödiga för ett land, hvilket ingen tänker på att angripa. För detta ändamål uppoffrar han oupphörligt den första, ty ingen lärer betvifla att ovissheten om fredens fortvaro, den oupphörliga väntan på nägon oroande nyhet och de derangerade finanserna äro de verksammaste medel att motverka 1860 års visa och liberala politik. Frankrike behötver ett lån om 300 millioner francs. Vi veta ej på hvad vilkor det skall erhållas, men en hvar kan klart inse att närvarande tid är den mest ogynnsamma för en dylik operation. Hela Europa har blifvit satt i förvirring genom tillkännagifvandet att fördragen af år 1815 äro ogiltiga genom antydningen att krig är oundvikligt om ej en kongress kan åstadkommas, och detta af en person, som så väl är i stånd till en sådan antydnings realiserande, samt slutligen genom misslyckandet af en dylik kongress, hvilket var lätt att förutse, då den tillkännagass utan att Europas stormakter förut blitvit rådfrågade. Allt detta bidrager till att ogynnsamt inverka på penningemarknaden, och allt detta är en frivillig bandling at franska regeringen. .e 74 5 JAK SA