Göteborgsposten – 28 december 1863, sida 2

ende af ett ankaregångsur med kedja, allt ar guld. Helsingborgs -karp-skyttekar har till kringliggande härader atsändt en skrifvelse med uppmaning att ansluta sig till kåren och dymedelst bilda en skarpskytteförening under namn af Nordvestra Skånes friv. Skarpskyttekår. En debut. En sångerska, som nu eger ett stadgadt konstnärsrykte både i Gamla och Nya Verlden, gjorde sina första fjät på tiljorna under följande förbållanden. Två primadonnor, Cremiscano och Speranza, direkte importerade från Italien till Newyork af impressario-bolaget Ullman och Strakosch, gjorde vid sitt uppträdande, oaktadt alla puffar å la Barnum, fullständigt siasco. Mr Ullman vred sina händer i tröstlös förtviflan, men mr Starkosch, som kände sin publik, gaf ännu icke allt hopp förloradt. En vacker dag lästes på Newyorkeroperans affischer namnet Adelins Patti i jättebokstäfver. Adelme Patti Hvem; ir det? frågade publiken. Man kände ingen musikalisk notabilitet med det namnet. Man genomögnade tidningarne. men de bäst underrättade af dessa visste icke att förtälja annat in att den nya primadonnan vore en yngre. syster till signora Amalia Strakosch och ännu ke 17 år gammal. Påföljande dagen erlor man dock en mängd närmare detaljer. Ade line var ju samma lilla musikaliska underbarn som vid 9 års ålder med sin förtjusande stämma änryckt hela den musikaliska allmänheten. Det oaktadt var hon så barnslig att hon på inga! vilkor ville gå in i konsertsalen utan att hon! fick sin docka med sig. Sedan den tiden hade man ej hört talas om henne, emedan hennes våger och lärare mr Strakosch höll sin näktergal i det strängaste förvar. På detta sätt. lyckades det att reta publikens nyfikenhet; nu var den stora frågan: skulle Adeline kunna lyckas utan föregående europeiskt rykte och lossjungande inom tidaingspressen ? Det är ett eget törhållande med en sängerskas första uppträdande i Amerika. Operapubliken är der mera sparsmakad än i Europa, visst icke dersöre att den är mera musikaliskt bildad eller eger större konstsinne, kanske snarare tvertom, men den har större pretentioner och är mera bortskämd, emedan, tack vare guldets lockelser, hela verlden tillskickat den sina utmärktaste sångare och sångerskor. Men i Amerika gäller liksom annorstädes den gamla satsen: vatt ingen är profet i sitt fädernesland. Adeline Patti är den enda infödda artist, som förmått att besegra den förnäma amerikanska verldens fördomar. — Emedlertid nalkades den betydelsefulla aftonen. Lucie di Lammermoor, stod på programmet. Det var en kall, blåsig novemberqväll år 1859 som operan i New-york, en af de största i verlden, så småningom fylldes ända upp till taket. Ouverturen slutade, ridån gick upp, Lucie började sin stora aria. En djup tystnad herrskade i salongen, men knappt hade de törsta tonerna förklingat, förrän en dundrande applåd kom murarne att darra. I de följande scenerna bokstafligen öfverhöljdes debutanten med kransar och buketter. Adeline Patti hade segrat, publiken låg för hennes fötter! Och hon förtjenade i sanning denna triumf; ännu nära nog ett barn, hennes något kantiga vext tillkännagaf den ännu icke fullt utbildade ungmön, sjung hon Lucies parti med en mästerlig fulländning. Visserligen lemnade hennes spel åtskilligt att önska, men sången kom åhörarne att glömma allt annat. Hennes underbart rena stämma fyllda med lätthet den osantliga salongen, hennes driller och löpningar framsprungo som perlor från hennes läppar, hon utandades noterna som blomdoft. Det sjungande barnet, yttrade sig en entusiastik recensent, förvandlade sig i en sjungande blomma ur Tusen och en natt, i en harmonisk saga, genomklingad afsterernas musik. Sedan denna sin första debut har Adeline skyndat från seger tull seger. IIon och hennes syster Carlota, hvilken enligt hvad I