Göteborgsposten – 24 december 1863, sida 2

Danmark. Den förut omnämnda adress-diskussionen inom Preussens deputerade kammare var mycket lidelsefull och åtskilliga af de uttalanden. som dervid gjordes, äro egnade att kasta ljus öfver den riktning, hvari de tyska strätvandena gå. Märkligast var hr Virchows föredrag, hvari han, efter att hafva citerat konung Wilhelms yttrande i trontalet om den slesvigholsteinska frågan, anmärkte, att der endast var tal om Holstein och Lauenburg och om en exckution i dessa hertigdömen, fastän allt dock egentligen vänder sig kring Slesvig. Regeringen tyckes hafva glömt, sade han, att Slesvig är kampens egentliga pris, hon tyckes hafva glömt, att hela svårigheten i den europeiska situationen endast framgår af Slesvigs ställning, och deraf kommer det sig, att hon i sina meddelanden till oss ständigt lemnar Slesvig onämndt. Konung Fredrik Wilhelm IV uppträdde år 1848 öppet för hertigdömenas rätt, för augustenborgarnes agnatiska arsstöljd, och jag vill blott erinra om, att kriget mot Danmark då började på denna grundval. På denna basis ryckte preussiska armeen i fält, för detta mål satte den sin ära i pant och denna ära är ännu icke infriad, eftersom de skamliga fördragen ännu alltjemt ha gällande kraft. Bland dessa fördrag ansåg talaren londonerfördraget intaga sörsta rummet, emedan man genom det låtit utlandet råda öfver Tysklands rätt. Att det tyska förbundet uteslutits från de hithörande förhandlingarne, var en följd at öfverenskommelsen i Olmitz, och han hade i detta hänseende fått åtskilliga intressanta upplysningar från Köpenhamn, bland hvilka funnos förklaringar af tyska furstar om, att ordnandet at arfsföljden i hertigdömena tillkomme Förbundet; men Österrike och Preus sen hade fråntagit Förbundet denna rätt. Nyhgen hade de tvenne tyska stormakterna åter utöfvat en tryckning på Förbundet genom identiska noter och fordrat en tysk frågas afgörande efter deras europeiska intressen. Preussen hade nu återigen uppträdt som 6sterrikes drabant. Det kunde ej råda något tvifvel om angustenborgarnes arfsrätt. Hertigdömenas förtatiningsrätt och arssfoljd vore oåt-kiljeliga. och båda frågorna borde derföre lösas på en gäng. Från Frankrike och England kunde inga allvarsamma invänningar väntas; de hade ju föredragit den grekiska revolutionen, genom hvilken en europeisk traktat blef kullkastad. Endast från Ryssland och Österrike skulle hinder komma, emedan båda ansågo det for en hufvuduppgift att förödmjuka Preussen och tillintetgöra dess inflytande i det nordliga Europa. Ministerpresidenten sökte emellertid Preussens frälsning i en rysk allians, och det var i konseqvens härmed som v. Bismarck törut i Rysslands intresse ifrigt deltagit i de förhandlingar, som förmådde den äldre hertigen af Augustenborg att afsäga sig sina rättigheter. v Bismarck hade härigenom åt Ryssland bevarat utsigten att komma i besittning af Tysklands bästa hamn Kiel. Konungen betraktade måhända dock saken på ett annat sätt, och man borde derföre underrätta H. M:t om, at hans regerings politik antastade Preussens Hifsvilkor och skulle blottställa det för under gång, om man icke i tid hejdade dess förderf liga sträfvanden. Konungen hade förklarat