Göteborgsposten – 23 december 1863, sida 2

7 son jemte den andra personen gingo fram till Hamjv ström, som med händerna slutna om hufvudet ståttlx lutad mot väggen, och sökte göra sig underrättade sl m hans belägenhet, men då de ej erhöllo något svars ökte de i stället fasttaga Ferm, hvilket dock ej lyc-JI lades, utan hade Ferm 1 stället fattat den ene aflt asttagarne i strupen. Han tycktes ännu ej fullt ha släckt sin hämndtörst för den skymf han trodde sig!: ha blifvit tillfogad inne på krogen, ty ännu en gang s syntes han patrullera utanför krogen, väpnad med sf amma tillhygge, men blef slutligen af tillkommen ss volis bortkörd. Hamström hade emellertid gått in på krogen, den han efter en stunds förlopp lemnat för m tt begifva sig till sitt hem i huset N:o 101 Litt. Cl! Hagaheden, utan att klaga öfver sin helägenhet, och li l ( I i st följande dagen erfor man derstädes af Hamströms hyresvärd, arbetskarlen Lars Erik Brolin, Hamströms död och anledningen till densamma. En arbetskarl, Elias Larsson, hade visserligen inne på krosen nämnt att han i portgången fätt ett slag öfver yggen af en artillerist, men detta hade ej haft några öljder och man hade ej anat något vidare oråd. Ärbetskarlen Lars Erik Brolin, hos hvilken Hamström bodde, berättade att H. vid 7-tiden hemkommit ; ch att han så fort han inkommit genom dörren ytt-J rat: -du må tro att jag varit nära att bli ihjelslagen Ji if artillerister i afton.? Han hade föga deltagit i af1; onmältiden, utan kort derefter gått till sängs, bekla( ( ö f sande sig öfver hufvudvärk. Brolins hustru hade lagt våta omslag om hans hufvud och setat hos honom vid sängen. Inom kort infann sig yrsel, hvilken ned få utbrott varade till framåt kl. 12, då Hamström, under tunga snarkningar tycktes insomna. Då Brolin en stund derefter skulle se till honom befanns han död. Brolin uppgaf att högra örat varit alldeles svartblått och att han haft 2:ne stora bulnader bak i nacken. Han, liksom de öfriga vittnena hvilka känt den aflidne, förklarade denna ha varit en särdeles nykter, tyst och oförarglig man. Öfardrojlig obduktion skulle verkställas å liket, och poliskammaren öfverlemnade den vidare ransakningen i detta ohyggliga mål till Göta art. regementes krigsrätt, i afbidan på hvars dom Ferm skall hållas i regementets häkte förvarad. — I går hölls i poliskammaren förhör för utrönande af anledningen till eldsvådan natten tll den el:ste dennes, hvari tullvaktmästare Nilssons och f. d. sjökaptenen Bersäns hus till stor del nedbrunno. Hr Bersens hus var försäkradt för 7,872, och Nilssons för 4,500 rdr, båda i Städernas bolag, för hvlket handlanden E. Dahlström under förhöret fungerade som ombud. De i de afbrunna husen boende personerna hade föga eller intet af vigt angående uppkomsten af eldsvådan att meddela. De i Nilssons hus boende personerna hade, då de af traktens polispatrull, som först varsnat faran, blifvit väckta, först bemärkt elden å yttre sidan af den intill hr Bersens hus stötande uthuslänga, innehållande vedbodar etc. hvaremot åter poliskonstaplarne och ett par personer, hvilka nästan samtidigt med dessa infunnit sig på platsen, sett elden utbryta ungefär från midten af nämnde länga. Denna länga hade enligt Nilssons och hans hyresgästers utsago ej besökts sedan förmiddagen föregående dag. I den intill Nilssons hus belagna hr Bersen tillhöriga kägelbanan, ville tjenstepigorna hos sergeanten Asplund, boende i Nilssons egendom, morgonen efter branden, ha sett en mängd spånor, halm och dylikt. Dessa eldfängda saker hade åter ej setts af andra, som tittat in i kägelbanan. Poliskonstaplarne N:o 55 Olsson och 61 Winqvist voro de första som observerade faran. Winqvist skyndade upp till Carl Johans kyrka för att tillsäga om brandsignalers gifvande medan Olsson väckte de hotade husens innevånare. Elden bröt då ut från midten af den till Nilssons hus hörande vedbodslängan. Det upplystes vidare att vid sista brandsynen ingen anmärkning egt rum mot husens brandredskaper, hvil ka till behörigt antal och beskaffenhet funnos tillstädes. Då några ytterligare vittnen ej funnos att tillgå och de redan hördes uppgifter ej gåfvo någon grundad anledning till förhörets fortsättande, förklarade polisen aGOÅdåA ja afelutadt och — av öranleda till någon vidare ätg — För någon tid sedan bortstals genom inbrott i hr Krögers nybygge en rock af hvitt engelskt sk nn från verkgesällen L. Hansson. Rocken anträffades som en artillerists egendom och förhör bölls om saken, men artilleristen bev sade sig ha köpt den af en kamrat. Vid sista förhöret stannade rocken, efter att ha passerat genom många händer, hos art leristen N:o 74 Malm vid 10:de batteriet, som till i går var inkallad till förhör om åtkomsten af det sega plagset. Malm förklarade sig af obekant person ha köpt rocken inne på Jonssons krog vid Stigbergsliden och och medförde äfven en person, som bestyrkte denna uppeist. Malm förklarade sig kunna igenkänna sälaren om han finge se honom, och på den beskrifaing om hans utseende som afgafs, trodde man sig med temlig säkerhet kunna igenkänna för stöld häktade manspersonen Johan Aug. Andersson. Som denne ligger sjuk i cellen kunde man ej skaffa sig full visshet i saken, men Malm befriades emellertid från all vidare andel i stölden och rocken skulle efter sin utflykt återvända till sin egare i första hand. — Hustru Carolina Nilsson, boende i N:o 96 af Majornas 5:te rote, var till igår uppkallad till polisen för olofligt försök att skaffa sig litet färskt till julen. Åtsoljd af qvinspersonen Josefina Pettersson infann hon sig sistl. lördags s. m. på Salutorget, der hon vid ett lass frågade priset på kött, som der såldes i större och mindre stycken. Under det bonden expedierar en annan qvinna smusslar Carolina undan ett stycke, hvilket hon låter slinka ned i den af Josefina tillreds hållna korgen. Knepet observerades dock af en närstaende person, som gjorde bonden uppmärksam på sin förlust. Josefina tar till schappen, men blir sasttagen och uppförd i vakten, Carolina biåkar för att återfå sin korg och försvarar sin medhjelparinna, men blir derigenom sjelf röjd och kallad att möta i polisen, der hon äfven igår infann sig. Till vittnen voro inkallade en madam Jansson och hennes dotter Betty. På sista torgbedriften ul Carolina Nilsson hade dessa mindre reda, men deremot hade de lördagen förut sett Carolina och hennes medhjelperska i full verksamhet. Josefina hade då kommit springande med ett stycke smör, hvilket hon stoppade i korgen. Detta väekte Janssons misstankar, emedan han länge haft ett misstänksamt öga på de båda torgkunderna. Jansson säger derföre till en bekant, kom med madam ska hon få se huru de der bruka köpa kött.7 De hade följt efter och sett kompanjonerna från ett lass knipa 2:ne stycken kött. Afven denna gång röjdes de, men den bestulne bonden var nog beskedlig att taga köttstyckena tillbaka och låta dem gå. Endast med möda fick hustru Jansson framföra sin berättelse, emedan han ständigt afbröts af Josefina, som slog händerna i hop och grufvade sig öfver så