Göteborgsposten – 18 december 1863, sida 1

Medan allt detta passerat, hade Ellen Darrell tigit. Hon stod afsides i en vrå af rummet, en mörk och dyster skugga, sörjande sitt lifs gäckade förhoppningar. Jag tror att hon kuappast förvånades af det, som bändt. Man känner stundom dem, som man älskar, och vet att de äro dåliga menniskor, men man fortfar icke desto mindre att älska dem lidelsefullt, och kärleken till dem blir starkast, när de behöfva den bäst. Jag talar har om den moderliga kärleken, som är en så sublim känsla att den är närmast Guds kärlek. Enkan kom plötsligt fram midt i rummet och föll på knä framför Eleanor och slingrade sina armar kring den unga qvinnans smärta lif samt höll henne fast på det ställe, der han stod. Modrens armar voro starkare än jernband, ty de voro lindade kring hennes sons fiende. Det har blifvit bevisadt af praktiska zoologer att djurens konung, hans mujestät lejonet, är på det hela taget feg. Det är blott lejoninnan, modren, som har ett förtvifladt och okufligt mod. — Ni skall ej göra det, ropade Ellen Darrell, ni skall ej störta min son i vanära. Tag hvad ni har rätt att fordra, hvad det än är, tag er lumpna rikedom. Ni har väl stämplat för att få den. Tag den och låt oss gå härifrån fattiga. Men må ingen vanära, ingen förödjukelse, intet straff drabba honom ! — Moder, ropade Launcelot, stig upp. Lät henne göra det värsta, hon kan. Jag ber henne ej om förbarmande. — Hör ej hvad han säger, flåsade enkaa. O, Elea