feg; ban rätade på sig och beredde sig att gifva sina anklagare svar på tal. Eleanor Monckton gick mot honom. Hennes man försökte hålla henne tillbaka, men hans bemödanden voro fåänga; hon vinkade åt honom att han skulle lemna henne t sig sjelf och gick till den unge mannen med höjdt hufvud och skälfvande näsborrar. — Iauncelot Darrell, ropade hon, nu ändtligen kan jag hålla mitt löfte, efter långvariga forskningar, som tröttat mig, och misslyckade försök som trestat mig att förtvifla. Nu ändtligen kan jag fullgöra min pligt mot min förlorade far, som er grymhet beröfvade lifvet. När jag sista gången var i detta hus, skrattade ni åt mig och trotsade mig. Jag hade blifvit beröfvad det bevis, som skulle fällt er; alla menniskor tycktes vara sammansvurna mot mig. Nu har jag beviset på ert brott i mina händer, och er medvrottslings röst har vittnat mot er. Bedragare, spetsbof, förfalskare! nu kan ni ej räddas. — Jaha, utropade monsieur Bourdon med ett vämjeligt gapskratt, nu är det er tur att bli utkörd, min gosse, nu är det er tur att bli sparkad ut ur rummet. ; (Forts.)