IILIAIRH— ALk — Fran Utlandet. Den politiska situationen företer för dagen ett virrvarr. Telegrafen har visserligen bragt oss ett par nyheter, men på sitt vanliga lakoniska sätt, hvarigenom man ej kan rätt ratta det hela. Den har nemligen sagt, att transka regeringen utsärdat inbjudning till en ministerkongress i Paris. Detta tyckes utvisa, att Frankrike e; vill uppgifva sin kongressid. Som bekant, vägrade af stormakterna endast England bestämdt och oförblomeradt, att deltaga i den föreslugna kongressen. De öfriga makterna voro artigare — och ryssen artigast — samt lindade kring sitt vägrande ett karamellpapper, hvari de framställde den åsigten, att vilkoret för den af dem alla önskade kongressen vore, det ett program först blefve uppstäldt. Kejsar Napoleon, som partout vill kongressen, har lydt anmaningen och skyndat att inbjuda makternas ministrar till en konferens, sannolikt för att de å denna skola öfverlägga och besluta om programmet tör ett senare möte mellan de olika europeiska suveränerna. Då England bestämdt afslagit kongressinblandningen, heter det i det nya uppslaget, att franske kejsaren önskar, det ministerkonferensen måtte komma till stånd, äfven om England ej skulle vilja deri deltaga. k; ssland, Preussen och Österrike kunna svärligen gå från sitt ord, hvarföre det är antagligt, att de ej skola vägra ingå på idden om ministerkonferensen. Det är derföre af en viss märklighet, att telegrafen samtidigt bringar oes underrättelse, att man snart kan motse ett möte mellan suveränerna af Ryssland, Österrike och Preussen, den heliga alliansens medlemmar. Naturligtvis skall ämnet tör dessa förstars möte bli Polen, och öfverläggningarne afse bestämmandet af de möjliga medgifvanden som kunna göras och, i händelse af behof, ingåendet af ett förbund för bibehållandet af de gemensamt plundrade styckena af det forna Polen. Man vill ej låta sig öfverraskas, naturligtvis. Huru den ryska diplomatien drillat och drifvit sitt spel, vill det då synas som att den nu skulle ha uppnått sin önskan. Det förklarade nemligen i somras, att det ej ville ingå på någon förhandling om Polen med andra makter, än med delningsmakterna Preussen och Österrike. Österrike svarade då käckt nej och tillbakavisade hvarje sådan kombination — nu går det in derpå, under sken af att göra det för kon gressens skull; men då dessa förhandlingar afse bestämmandet af delningsmakternas upp: trädande å kongressen, är ju ändock Rysslands önskan vunnen. Så innerligt vi skulle önska Napoleons kongressförslag framgång, så litet äro vi ötvertygade om att det kan vinna en sådan. Det är ej otroligt, att kejsaren sjelf inser detta, ty från de mest trovärdiga källor berättas, att Frankrike rustar med högst ovanlig energi. Huru skulle det väl också vara. tänkbart, att Ryssland, såväl som Österrike och Preussen, skulle vilja göra sådana medgifvanden i afseende på Polen, som Frankrike skall fordra? Från Konstantinopel skrifves, att en liflig telegramvexling eger rum mellan London och Konstantinopel. Sultanen vill, äfven om kongressen icke kommer till stånd, likväl besöka Paris. Han har uppmanat de europeiska kabinetten att sammanträda till en konferens för att ändra pariserfördraget i afseende på den åt de rumeniska furstendömena oktrojerade författningen, samt förebygga hvarje konflikt mellan furst Kusa ochnationaltörsamlingen. Inom Preussens deputerade kammare har Waldeck interpellerat, om det är ministeren bekant, att vid den pågående indragningen af reserverna äfven sådana personer blifvit inställda i densamma, hvilkas lagliga tjenstetid