let ieke ovanligt att han gick till dörren och lyssnade till judet af rösterna i salen. Denna qväll blef han dödsblek, då han igenkände en välbekant röst, Gilbert Monektons röst — denne man, som han ej sett sedan testamentet upplistes. Launcelot Darrell drog sig tillbaka, då betjenten nalkades dörren och nästa ögonbliek öppnade denne den och anmälte mr Monckton, mrs Monckton, mr Thornton och monsieur Bourdon. Han skulle troligen ha anmält mr John Ketch med lika mycken köld. Launcelot ställde sig med ryggen mot den låga marmorkaminen och beredde sig att möta sitt öde. Det hade kommit, förverkligandet af den rysliga dröm, som plågat honom, alltifrån natten efter Maurice de Crespignys död. Det hade kommit; upptäckt. vanära, förödmjukelse, förtviflan eller hvad man än villo kalla det; lika godt hvad namnet var, saken sjelf var en lefvande död. Hans hjerta tycktes smälta tlll vatten och derpå frysa till is i hans bröst. Han hade sett Victor Bourdons ansigte lurande bakom Gilbert och Eleanor, och han visste att han blifvit förrådd. Den unge mannen visste detta och beslöt att göra ett tappert motstånd i det yttersta. Han var icke feg, han var blott en obeslutsam, vacklande, sjelfvisk sybarit, som tvistade med den store skolmästaren Ödet, derföre att hans lif icke blef långa sommarferier. Till och med rultroner bli stundom modiga när det gäller att sluta med hurtighe en bana betecknad af feghet. Launcelot Darrell var icke