brående ur halfmorkret. De röda draperierna, som beskuggade de öppna fönstren, blefvo mörkare i den mån ljuset aftog. Syrenernas och hagtornsblommornas svaga doft blåste in från trädgården. Aftonens stillhet afbröts endast af ljudet af löfven, som rördes lätt af en sakta vind, som smög bland träden. Mrs Darrell satt vid ett af de önpna fönstren med en söm på knit. Hon hade efter mattiden tagit sitt arbete in i matsalen, emedan hon ville vara hos sin son, och hon visste att Launcelot skulle sitta större delen af aftonen rufvande öfver sitt halffyllda glas. Den unge mannen kände sig så olycklig som möjligt. Det brott, han begått, hade alstrat åt honom qval, som han knappt förmådde uthärda. Tänk om han skulle godtgöra hvad han gjort — om —! Nej! På det hållet låg sådan vanära och förödmjukelse att han ej kunde förma sig dertill. — Det är alltsammans min onkels skull, upprepade han tvärt för sig sjelf. Hvarföre skulle han göra ett därhushjons testamente? Hvem har jag plundrat, när allt kommer omkring? Blott en vacker afventyrerska, dottren till en sjelfvisk slösare. Dylika tankar uppstego beständigt i den unge mannens själ. Han tänkte så denna qväll, då hans mor satt vid fönstret och hemligt betraktade sin sons ansigte. Det var blott ljudet af vagnshjul, på den grusade uppkörsvägen, öppnandet af en vagnsdörr och en hög klockringning, som väckte honom ur hans grubbel. Hvarje oväntadt besök skrämde honom; derföre var