Göteborgsposten – 17 december 1863, sida 1

Den unge mannen hade icke frågat efter följderna under vredens uppbrusning, men när han hlef litet luguare, började han att fundera på följderna af denna tvist. i — Jag kan icke inse att han kan göra mig något ondt, sade han. Ånklagar han mig, så anklagar han ju sig sjelf på samma gång. Och hvem skulle väl sätta tro till hans obevisade uppgift? Jag kunde i det fallet skratta åt honom som åt ett därhushjon. Launcelot Darroll hade icke någon aning om att det I rätta testamentet existerade. Man var öfvertygad om utt han sett det brinna upp och att Eleahors påstående om motsatsen blott var ett qvinnopåfund, ämnadt att skrämma honom. — Om hon någonsin hade haft testamentet i sin ägo, så skulle hon väl icke varit så dåraktig och tappat det. Men trots allt detta, kände han en obestämd fruktan, som dess dunkla beskaffenhet gjorde förfärlig. Han hade kommit i en falsk ställning. Man födes poet och blir det icke; kanske detsamma kan sägas om brottslingen. Brottets snille liksom sångens snille är kanske en nyckfull blomma, som vexer i en viss jordmån, men som ej kan framlockas genom odling. Vare härmed hur som helst, så var Launeclot Darrell icke en stor brottsling. Han hade intet af den oförvägna djerfhet, den förunderliga förställning och den blinda likgiltigheten för framtiden, som bilda en Palmer, en Cartouche, en Fauntleroy eller en Ronpell.