Göteborgsposten – 16 december 1863, sida 1

Den skandinaviska alliansen. I strid mot hvad vi hittills antagit, tyckas verkligen förhandlingarne om ett försvarsförbund mellan Sverige-Norge och Danmark nu vara upphäfda, åtminstone tillsvidare. Den stränga tystlåtenhet svenska regeringen i afseende på detta omslag iakttagit är egnadt att väcka sörväning, för att icke säga ogillande. Det måste alltid för en fri nation kännas kränkande, att först af sina sympatier dragas i en riktning och senare oförbehållsamt sluta sig dertill, vid åsynen af regeringens lifliga sträfvan att drifva allt i denna riktning, — för att till sist skåda samma regering plötsligt draga sig tillbaka, just då sarans stund är inne. Vi kunna försäkra, att saken väckt obehaglig stämning hos den stora mängden af folket, som ej älskar att se Sveriges politik vara af den tjäderbollsart att den ena stunden gå i en riktning, den andra i en annan. Vi äro ett konstitutionelt sinnadt tolk, och om än vår grundlag lägger den yttre politikens handhafvande nästan uteslutande i konungens händer, skall det dock vara svårt, för att icke säga omöjligt, att drifva den i en riktning, som ej öfverensstämmer med folkets sympatier och vilja. Att vara en lekboll för andras önskningar, alltsom dessa skifta, det kan ej svenska folket vilja. Hvad här ifrågavarande skandinaviska politik angår, så torde det icke vara tu tal om, att icke vår regering hittills gått hand i hand med den allmänna meningen härntinnan. Vi älska visserligen freden, men vi känna äfven ett af de mest betydande vilkoren der. före, och det är den skandinaviska Nordens