Göteborgsposten – 16 december 1863, sida 1

hon. Jag har aldrig önskat den. Det är ledsamt att det är så. Det är nu som om jag intrigerat för att så detta arf. Jag vill icke ha det; jag vill blott hämnas. Gilbert Monckton betraktade sin hustrus af förvåning stämplade ansigte uppmärksamt. Han såg intet triumferande intet belätet leende. Hon var då åtminstone fri från usel girighet. Han förde henne litet afsides från det öfriga sällskapet och såg allvarligt in i hennes frimodiga ögon. — Mia egen, ljufva, älskade Eleanor, sade han. Du har gifvit mig en svår lexa, och jag tror att jag skall draga fördel af den. Jag skall aldrig mera tvifla på dig. Men säg mig, Eleanor, säg mig en gång för alla, har du någonsin älskat Launcelot Darrell? Har någon af dina handlingar varit föranledda af svartsjuka? — Ingen enda! ropade mrs Monckton. Jag har aldrig älskat honom och aldrig varit svartsjuk på honom. Från början till slut har jag varit ledd af en enda bevekelsegrund — den pligt jag har till min aflidne far. Hon hade således icke öfvergifvit sin föresats. Nej, den dystra stjerna, som så länge lockat henne framåt, sken ännu framför henne. Den var nu så nära att dess röda glans uppfyllde hela rymden. Den unga hustrun var glad öfver att hon försonats med sin man, men när hon nu kände att hon återvunnit honom upphörde hon småningom att erinra sig den dystra tid, då hon varit skild från honom, och Launcelot Darrell — Launcelot Darrell, hennes aflidne faders mördare, utgjorde åter föremålet för hennes tankar. (Forts.)