Göteborgsposten – 15 december 1863, sida 1

med öppna armar af den ångerfulle maken, då han kom till Torgnay med Eleanors bref. De ifriga resenärerna förspillde icke en timma, men hur mycket de än skyndade sig, kunde de icke påskynda extratåget till Dover, eller ett trefliga och tröga bantåget från Calais till Paris. De anlände derföre icke förrän kl. åtta den skumma april aftonen i lagom tid för att få se major Lennard triumfera. Gilbert Monckton räckte den manhaftige krigaren sin hand, sedan Eleanor och hennes följeslagare hastigt berättat aftonens tilldragelser. — Major Lennard, sade han, ni beröfvade mig en hustu för tjugo år sedan, men ni har återgifvit mig en annan i qväll. — Då äro vi väl qvitt, utropade majoren muntert, och vi kunna återvända till hotellet och få oss litet hummer. Hvaba. Men vi få väl först göra något för denne stackarn. Hvaba. Mr Monckton samtyckte lifligt till förslaget, och Richard Thornton, som var mera hemmastad i Paris in någon af de öfriga, sprang ned och underrättade hportvakterskan om den sjukdom, hvaraf herrn i entresolen angripits. Han skickade den unga hurtiga tärnan med den illa rösten att hemta en sjuksköterska och gick sjelf att söka upp en läkare. Om föga mer än en half timma hade både sjuksköterskan och läkaren infunnit sig och då gingo mr Monckton och hans hustru, major Lennard och Richard. (Forts.)