Göteborgsposten – 14 december 1863, sida 1

icke vara nogräknade med en sådan här karl, mrs Monckton? Han stal testamentet från er, och om ni kan, så bör ni vedergälla honom genom att stjäla det tillbaka Lika mot lika, heter det, min kära mrs Monckton. De är ej mer än rätt och billigt. Vi börja genast, och jag hoppas att ni förlåter att jag slog på er det kalla vattnet jag kan försäkra er att det var välment. I Eleanor smålog och räckte majoren handen. I — Det är jag öfvertygad om, sade hon. Jag var icke krätt belåten med att ni följde mig hit, derföre att jag fruktade att ni skulle skada saken genom att gå bröstgänges till väga. Men det är säkert, att jag icke vet hvad jag skulle tagit mig till utan er. Majoren ryckte på axlarne med en protesterande åtbörd. — Jag kunde varit er till tjenst om karlen varit vid sina sinnen och jag kunde mörbultat honom, men när en menniska är i det tillståndet, så kan man icke komma nägon väg med henne, tillade majoren, pekande på handelsexpediten, som reste på egen räkning i dryckenskapsfantasiens förfärliga regioner. — Det första vi behöfva, sade majoren, är en låda tändstickor. Vi måste tända ljus, innan vi kunna företaga oss något. Det var ännu icke mörkt, men skymningen blef allt gråare, och skuggorna tjocknade i hörnen af rummet. Victor Bourdon låg och såg stinnt på de tvenne främmande, medan majoren famlade på kaminhyllan efter en låda tändstickor. Han fann snart hvad han sökte. Han