Göteborgsposten – 14 december 1863, sida 1

Majoren stannade och ref sig i håret i sin förtviflan och stod stirrande hopplöst på det olyckliga offret för egna laster, som ännu yrade och grälade på osynliga onda andar. Men Elanor väckte sin vän ur detta slöhetstillstånd. — Han har kanske testamentet på sig, sade hon. — Åha, ropade krigaren, om det är så, skall jag nog taga det ifrån honom. Gif mig det, din samvetslöse skurk, utropade han, fattande tag i den yrande frannsmannen. Jag vill genast ha det, kanalje. Säg mig strax hvar det är. Hvad har du gjort af Maurice de Crespignys testamente? Det välbekanta namnet framkallade en flyktig skymt af medvetande hos Victor Bourdon. — Ha, ha! ropade han skrattande ilsket. Maurice de Crespingny, gubben, slägtingen till den der Longeelotte, men jag vill hämnas — han skall inte få behålla sin rikedom. Testamentet — testamentet; det är mitt, det skall ge mig allt. Han reste sig med stor ansträngning och gjorde ursinniga försök att befria sig. — Uaa tänker på testamentet, ropade Eleanor; lös hans händer, major. Gör det för all del fort, innan han upphör att tänka derpå. Major Lennard lydde. Han löste upp sidennäsdukens knut, men innan han hann att taga bort den, hade Victor Bourdon dragit sina händer ur den lösa slingan och tagit något ur barmen. Det var ett hopviket papper, som han drog fram ur skjortvecken och hviftade triumferande öfver ufvhudet. (Forts.)