Göteborgsposten – 11 december 1863, sida 2

och förgätande allt utom att denna sista förhoppning gäckades. — Jag tänkte att han kanske skulle resa från Paris till Launcelot Darrell, sade hon med bruten stämma, men något sådant kunde jag icke ana. — Sh-sh-sh-sh! ropade monsieur Bourdon på sängen. He! Kattor! kattor! Kör bort kattorna någon der! Der är flickan, som Faust såg på Brocken med en liten råtta, som sprang ut ur rummet. Der sitter hon. Bort med dig, volense! gucse, in fame! skrek fransmannen gloende på Eleanor. Den unga qvinnan brydde sig cj om honom. Hennes snyftningar blefvo högljuddare och mera hysteriska med hvarje ögonblick. Majoren såg på henne utan att veta hvad han skulle göra. — Iåt bli, sade han, goda rara mrs Monckton, låt bli det der! Det är verkligen fasligt, ja, min själ är det så. Nå, nå, se så — lugna er, min söta vän, fatta courage! Ni vinner ingenting på att ni ger allt förloradt, kan ni väl inse. Jag säger detta alltid till Margaret, när hon tror att hon kan komma i tid till bantåget genom att sitta på golfvet och gråta för att hennes kappsäckar inte kunna stängas. Det har inte lyckats någon menniska ännu, och om ni inte gör ert bästa — (Forts.)