Göteborgsposten – 11 december 1863, sida 2

sängkläderna för att kurera mig för hicka och sprang er morgon efter Mig med en rakknif. Den der karlen ha! fått en sådan attack, och jag tror inte att vi i qväll kunna få honom att tala förnuftigt. Majorens påstående tycktes bekräftas af monsiem. Bourdons uppförande, ty han samtalade då mycket liflig med ungefär ett dussin smådjeflar, som, enligt hans för menande, hade sitt tillhåll inom sänggardinerna. Eleanor satte sig vid det lilla bordet, hvarpå de ru skiga öfverlefvorna af fransmannens sista måltid lågo stapplade i en hög bland skrifmaterialier; en bläckflaska, er senapsmugg, en gåspenna och en tesked lågo bredvid hvar andra. Den unga qvinnans själsstyrka hade gifvit vika för denna den sista och bittraste missräkningen. Hon betäckte sitt ansigte med sina händer och snyftade högt. Major Lennard var mycket bekymrad öfver att hans an: förarinna fällde modet så oväntadt. Han var mycket stol och litet dum, men han hade ett af dessa ömma barnsligsinnelag, som aldrig kunna lära att bli hårda och obarm hertiga. Han brukade alltid klappa små fattiga barn på deras lurfviga hufvuden och söka i sina fickor efter kop parslantar, han var altid firdig att låta inverka på sig af hvarje berättelse om någon qvinnas nöd, och han va alldeles oförmögen att motstå ens den otrefligaste qvins person, om hon kunde få det att se ut som om hon tor kade en tär ur det ena ögat, medan det andra såg sned för att observera om spiken drog. Han såg med deltagnnde på Eleanor, då hon satt ocl snyftade häftigt, nästan utan att tänka på hans närvar