Göteborgsposten – 11 december 1863, sida 2

fann han en annan näsduk i en annan ficka och lindade den kring fransmannens anklar och hopknöt den. Sedan han gjort detta, satte han sig vid sängen och betraktade sina händers verk lugnt ehuru pustande litet. Victor Bourdon låg mycket stilla och såg på den korpulente militären med ögon, som liknade ett vilgdjurs. — Jag känner dig, utropade han, du har varit hos mig hela natteu, du har suttit på mitt bröst. Ack, du kältring! du är den störste af alla de djeflar, som plåga mig. Du andas ut eld och svafvel, och din andedrägt bränner mig, ocu nu har du fäst mina händer med hvitglödgade jernband och bundit mina fotknölar med lefvande skorpioner. Eleanor stod några steg från sängen och hörde med fasa på karlens ursinniga utgjutelser. — IIvad är detta? frågade hon med låg röst. Är det en feber, som gjort honom sådan, eller har han blifvit galen? Majoren skakade på hufvudet. — Jag tror att jag gissar så der temligen huru det står till med den stackarn, sade han. Han har lefvat litet för vildt. Han har fått ett anfall ar delirium tremens! — Delirium tremens! — Jaha, delirium tremens, svarade majoren. Ni kan ju höra hur han gnisslar med tänderna. Jag hade det en gång, när jag var inåt landet och vi lefde, snart sagdt, på konjak vid regimentet. Det var styggt nog, så länge det varade. Jag brukade tycka att tältet brann och ville midt i natten gå ut på tigerjagt. Jag försökte sitta eld på