Göteborgsposten – 11 december 1863, sida 1

— Nonsicur är chez lut, sade portvakterskan; vill madame stiga upp? Monsieurs rum äro entresolen med fönstren åt gatan. Madame skall få se en svart dörr midtemot sig på den första svalen. Eleanor gick upp för en kort trappa åtföljd af majoren. Hon knackade på den svarta dörren — en, två, tre gånger, men intet svar förnams. — Jag vill slå hvad att karlen är gången ut igen, utropade majoren, den sladdrande fransyskan tycktes ej ha reda på hvad hon talte om. Men Eleanor knackade för fjerde gången och mycket högre än hon knackat förut. Icke heller denna gång erhölls något svar, men inifrån hördes en röst uttala högljudda hädelser och förbannelser på franska, som kommo blodet att stelna i Eleanors ådror, då hon lyssnade. Hon lyssnade ofrivilligt, som man ofta lyssnar i folkträngseln på gatan på en full karls ohyggliga larmande, för ögonblicket förlamad af det gräsliga i de vederstyggliga ederna. Eleanor blef mycket blek och såg med misströstran på majoren. — Hör, hviskade hon, han grälar med någon. Den storväxte krigaren antog en ställning, som satte honom i stånd att lyssna, och pressade sitt öra mot nyckelhålet. — Nej, han grälar inte med någon, sade han efter en paus. Jag förstår into mycket af hans rotvälska, men det hörs bara en röst. Han är alldeles ensam och beter sig som en galning.