Göteborgsposten – 10 december 1863, sida 2

Men den ende vän, som mrs Monckton ville vända sig till i denna kris, var Richard Thornton, Richard, den skarpsinnige, lugne, fördomssrie unge mannen, som var färdig att ga genom eld och vatten för sin sköna adoptivsysters skull utan något larm eller skräfvel. Och när Tisdagen, den dag, som fransmannen utsatt för Eleanors besök hos sig, kom och Richard Thornton icke kom med den, öfverlemnade den unga qvinnan sig nästan åt förtviflan. Hon insåg att hon skulle infinna sig hos en helt och hållet ärelös skurk, som, då han märkte det värde, som hon satte på besittningen af Maurice de Crespignys testamente, skulle ännu mera stegra sina anspråk. Och hon hade ingenting att muta honom med — alldeles ingenting. Hon hade varit för stolt att vända sig till sin man. Nu såsom alltid häftig och obetänksam, hade hon icke besinnat att han var bättre än någon annan passande att bistå henne i denna brydsamma sak. Visserligen hade i början tanken på att skrifva till Gilbert Monckton föresväfvat henne, men ögonblicket derpå hade hon erinrat sig det förödmjukande i sitt sista nederlag. Hon kunde icke uthärda en ny sådan förödmjukelse, och hon hade så länge sett bedrägeriet och oredligheten triumfera öfver sanningens enkla kraft, att hon börjat tro att det orätta var starkare än det rätta och alltid skulle segra. — Om jag ekref och bad Gilbert Monckton komma till mig, skulle kanske denne fransman försvinna, innan min man hann anlända, eller ock skulle han bli rädd för