Göteborgsposten – 10 december 1863, sida 2

komedi i 5 akter (med en inledning) af William Shakspeare. Komedien Så tuktas en argbigga är ett af Shakspeares första stycken, ehuru säkerligen af mästaren under senare år ett par gånger omarbetadt och omfiladt. Den engelske skalden är häri påverkad af den italienska skolan i 16:de århundradet, hvilken åter bragte den plautinska komedien till lif. Gremio och Hortensio äro äkta figurer laf den italienska komedien och styckets intrig är utveckad i denna skolas smak. Men äfven engelska folkelementer framträda i denna komedi. Shakspeares kommentatorer hafva också under sina forskningar funnit, att Shakspeares stycke grundar sig på en annan före honom författad scenisk produkt af en anonym, äfven med samma titel som Shakspeares. Det anonyma styckets intrig är mycket råare än hos Shakspeare, och man påträffar i det förra uttryck, tör hvilka Shakspeares penna, huru grof den n må synas tör vår generation, i alla tider varit för kysk. Så tuktas en argbigga består af tvenne motsatta delar. Historien om den bildade Lucentio, som visserligen är full af studentputs, men kanske äfven kommit till Padua, för att lära sig något, åtföljd af en slug tjenare, som står på den fot med sin herre, att han kan byta roller med honom, hans sluga frieri hos den väl upptostrade Bianca utgör ett intrigspel af finare anläggning i den italienska genren. Motstycket härtill återigen bildas af Petruccios (hr Pousette) frieri hos Katarina (fru Pousette), hvilket är ett äkta folkspel. Teater. Så tuktas en arghigga. Romantisk Petruccio är en grof figur. Han kommer till Padua endast för att gifta sig för penningars skull — en grofhet, som föröfrigt fortplantats ända ned till våra dagar —, han slår sin betjent och bäfvar ej tillbaka för att förena sina dagar med en qvinna, hvars argsinthet blifvit en visa öfver hela landet, — endast han kan få penningar. Katarina är en ond natur, tvär, rask och häftig, men med en karakter, som har god kärna, hvarföre ock Petruccio verkligen i sista akten tår henne kär. Hon är bortskämd af sin far, ett vanartigt barn, som icke kan bedja eller tacka, som slår sin milda syster. Hennes onda lynne kommer till sin höjd genom äsynen af, huru sadren gifver systern företräde, men mest af afund öfver de många friare, som täfla om systern Biancas hand, under det hon sjelf kan vänta sig, att förblifva ogift. Katarina vill ha en man, Petruccio vill ha penningar, och sålunda är vägen för deras närmande till hvarandra banad. Frieriscenen emellan dem är ock styckets skickligt anlagda utvecklingspunkt. Ett glänsande spel af de framställande konstnärerna måste gitva en sådan scen stor effekt. Han öfverhopar henne med ord, med smicker, som hon aldrig hört förut. Motsiigelseandan och vanan göra henne grof emot äfven honom, men så snart hon ser att han menar allvar, måste stormen lägga sig. Den skådespelerska, som uppfattar denna roll naivt, måste skörda största framgången, annars kan det hända, att priset för denna scens återgitvande tillfaller Petruecio. Då stycket här uppfördes i tisdags, inropades Petruccio (Pousette) för denna scen — och hvarför blott han? Katarina (fru Pousette), hvars roll återgals med för mycken tvärhet, ehuru dock med tramgång och förtjenst i denna riktning, saknade i viss mån just den naivetet, som vi antaga skalden velat nedlägga i denna brytning at den ondsintas karakter. Då Petruccio ljuger och säger, att Katarina hängt honom om halsen och gifvit honom kyss på kyss, och hon förklarar, att hon hellre vill se honom hängd än ha honom till man, är stormen redan lagd inom henne, det är nu qvinnans koketta motsträfvighet, som förherrskar. Hon går ju också straxt derefter ut med honom, visserligen utan att ha sagt ja, men hon har dock tyst samtyckt. Detta behof af naivetet i rollen framgår äfven af hennes senare tydligen visade misslynthet öfver att Petruccio ej kommer till bröllopet. Vissa momenter i fru Pousettes framställning visade, att hon sjelf kände detta behof, t. ex. då hon skyndar ut med händerna framför ögonen, sedan Petruccio kysst henne, hvarföre det är skäl att hoppas, latt densamma skall komma fullt till sin rätt nästa gång. Vi vilja med dessa ord ingalunda framställa ett klander affru Pousettes återgifvande af Katarinas roll, utan blott gifva uttryck åt en annan och för skådespelerskan tar AUAAULt Til Ach fastän Adanna nlan It (115