Göteborgsposten – 10 december 1863, sida 2

komma, men han hade icke kommit, och hon hade måst nöja sig med den ofantligt beskedlige skolgossen, som alltjemt påstod att det bästa och säkraste medlet att komma åt testamentet vore att mörbulta Victor Bourdon. — Låt mig mörbulta honom, miss Vil-— förlåt mig, mrs Monckton. Hvad det är besynnerligt att ni är gift med gamle Monckton. Han är inte äldre än jag, men jag kallar honom ändå gamle Monckton. Det är det kuriösaste jag nånsin hört. Låt mig mörbulta karlen, så blir han spak, och vi kunna göra med honom hvad vi vilja. Men Eleanor förklarade för sin manhaftige beskyddare att intet våld borde användas och att hon sjelf ville bestämma hvad som skulle göras under samtalet. — Jag har icke det ringaste hopp om att han skall lemna testamentet ifrån sig utan betalning, sade mrs Monckton; han är den sista menniska, som man kunde vänta något sådant af. — Jag skall säga er en sak, mrs Monckton, utropade majoren. Jag har inga kontanta penningar, det har jag aldrig haft, sedan jag lanade sex pence af en procentare i den första skola jag var i, men jag lånar er min borgen. Låt den der karlen få en sedel på tusen pund, som infrias om tre månader emot att han lemnar dokumentet. Monckton skall säkert lemna mig penningar att betala sedeln, när han får veta att jag tjenat er i denna sak. Eleanor såg på majoren med en stråle af hopp. Men den flyktiga strålen bleknade snart bort. Hon förstod sig föga på reverser, men hon trodde sig känna Victor Bour