Litteratur. I. Sederna förändras, de politiska formerna vexla, språken förstöras; men menniskosjälen med dess olika strängar af känslighet, omdöme och fantasi vexlar icke, urartar icke, förlorar intet af vilkoren för sin makt. Då kraf terna sjunka, då en nation, förnött af trötthet och lidande, icke mera känner inom sig klappa det sociala lifvets stora fibrer, har redan ett annat folk mottagit dess arfvedel. Då krafterna åter stär kas, då en nation, föryngrad och frisk, känner hjertats alla fibrer inom sig svälla af lefnadslust och mod, att bryta sig nya banor, att vältra bort nya klippstycken som stänga dess väg, då är hennes sociala verksamhet hennes egen poesi, men hon tillegnar sig allt hvad hon från sitt förflutna och andra nationers litterära skatter kan komma öfver och det är mestadels blott en eller annan lyrisk hjertstämning, framkallad af någon inre uppvaknad känsla, eller af en yttre intrycksmäktig natur, som skaffar sig uttryck inom den poetiska ramen. Andens verksamhet på ett häll betingar dess verksamhet på andra. På samma gång hon ger utveckling åt sin materiela tillvaro samlar hon äfven materialier, för att deraf skapa nya diktformer och ider. Mången betraktare, som endast ser saken på ytan, börjar då klaga öfver sångens bortdöende, kanske dess annalkande slut. Poesien är död, heter det då i chorus och man ställer sig sörjande vid en graf, som