t Ä D blott innesluter ett soster af de i säck och asko kläddes inbillning. Det har varit så förut, det skall ske så äfven hädanefter. Men för hvarje gång denna tillfälliga domning (d. v. s. det är ej egentligen någon domning, lika litet som jorden kan sägas domnad här i Norden, sastän vintern breder sin svepduk öfver henne) egt rum, har dikten gjort nya vinster. För hvarje gång den sedan framträder med sina nya accorder, är den förvissad om allt större krets af läsare och åhörare — till sist skall på detta sätt poesien vara allas tillhörighet och lika kär för alla. Folkbildningens utveckling väcker städse mera smaken för de högre och ädlare tankarne, och dessa kläda sig helst i poesiens former. Men hvad, hurudan, af hvad slag, af hvilka former skall denna nya poesi vara, som vi vänta skall utveckla sig ur den allmänna domningsprocess, hvari våra andliga och materiela intressen äro djupt invecklade? Vi kunna icke säga det. Men i snillet liksom i tron finnes det alltid Guds utvalda: och så länge entusiasmen för den sköna moralen icke är förvisad ur allas hjertan, sålänge den till allierade har själens alla goda böjelser, skall den vid sina tider väcka till lif den poetiska tankens blixt; den skall kalla fram, hvad de hebreiska profeterna kände under förtryckets eller befrielsens dagar, hvad konungen af Sparta kände, då han, dagen innan han sökte döden för fäderneslandet och ljöt den, med hufvudet bekransadt af blommor offrade åt Sånggudinnorna. Religion, frihet, fosterlandskärlek, vördnad för lagarne, kärlek till konsten kunna hvar och när som helst skapa en verkligt stor skald. Under denna väntan lyssna vi emellertid med välbehag, med sympatetisk känsla till de enklare poetiska utgjutelser, hvilkas hela tillkomst grundar sig på önskan att gifva uttryck åt en tillfällig hjertstämning. Vi förringa på intet sätt dessa diktares värde, derföre att vi öppet säga, att vi vänta något nyare och högre, något som afspeglar alla de mäktiga hvälfningar våra sociala och andra förhållanden nu undergå. Vi tvärtom äro dem tack skyldiga, som ännu våga sjunga. De bilda sjelfva öfvergångsspången mellan den sist förrunna sångareaftonen och den morgon, vi hoppas snart skall gry på sångens himmel. Af dessa lyriska diktare i vårt land är Uerman Sätherberg en bland de mest bekanta och en af dem, hvilkas toner ega ett smekande välljud. Han är, om vi få begagna detta uttryck, en naturens skald, och aldrig klingar hans lyra bättre, aldrig anslå hans accorder mera, än då han i skötet af en herrlig natur ger uttryck åt de känslor, som i ett sådant ögonblick strömma på honom. Andra delen af hans Dikter, äldre eller nyare, som nyligen blifvit i bokhandeln tillgänglig, innehåller flera bevis på riktigheten af denna uppfattning. Iör blott detta stycke Brisx luft, som särdeles tilltalat oss: Frisk utur lifvets källa Skaparn dig gjöt, natur! Friska dess ådror välla, Verldar gått fram derur. Susen, susen, friska fläktar Också genom menskans verld; Anden som i tvång försmäktar År sitt ursprung icke värd. Frisk luft i fostrarns salar, Frisk luft kring vaggans rand; Frisk luft i barnets dalar, Frisk luft i hoppets land! Se hur fagra sippan trånar, Ryckt ur ängens blomsterlek; Fåfängt vård du henne lånar — I sitt drifhus dör hon blek.