ne vännen, utan hvars hjelp hon kände sig sjelf vanmäktig. Eleanor hade adresserat sitt bref till the Pilasters ; det låg i ett kuvert med utanskrift till signora Picirillo jemte ett par i hast skrifna rader, hvari hon bad att brefvet måtte straxt sändas till dekorationsmålaren. Han var sannolikt ännu i Skottland, och några dagar måste förflyta innan han kunde efterkomma Eleanors kallelse. Hon var öfvertygad att han skulle komma till henne. Det finnes vänner, på hvilkas godhet vi lita lika mycket som på Guds makt, och Richard Thornton var en sådan vän. Men veckan förflöt och Eleanors begäran om hjelp blef obesvarad, och hon började inse att hon stod ensam och måste sjelf sköta sina angelägenheter. Hon måste sjelf sköta sina angelägenheter, ty att vänta bistånd af majoren och hans hustru i denna sak, som kräfde omtanka, sinneslugn och klokhet, vore nästan icke rimligare än att vända sig till något af de barn, som lekte under träden i Tuilleriträdgarden. Hvad sympati angår, så voro majoren och mrs Lennard allt hvad den anspråksfullaste menniska kunde fordra. Majoren erbjöd sig att med hela sin muskelstyrka bistå sin hustrus vän. Ville hon att han skulle mörbulta den nedrige fransmannen? Skulle har resa till England och piska Launcelot Darrell och bringa Gilbert Monckton att ta räson? Denne beskedlige Herkules var färdig att slå till höger och venster för att försvara den stackars Eleanor.