Göteborgsposten – 8 december 1863, sida 2

testamentet. Det är uppbrindt! Han hade ju med sina egna ögon sett det förkolna och låga. Han har intet at! frukta, och hvad beträffar den stackars kamraten, som hjelpte gunstig herrn till en stor förmögenhet, så betyder han mindre än som så. Monsieur Bourdon knippte hånfullt med fingrarne och stirrade barskt så Eleanor. Derefter log han åter sardoniskt och fortfor. — Först går det förträffligt. Monsieur Launcelot är sötare än hånung. Det är nytt för honom att vara rik, och den första månaden strör han guld med fulla händer Derefter hejdar han sig plötsligt. Han ropar att han är på väg att ruinera sig, att hans väns pretentioner ära ofantligt stora. Foi de gentilhomme, jag var kanske litet öfverdådig, ty jag drar min spader gerna, och jag tycker om att lefva en grand signeur. Bort med senapen, sade jag. Min vän är milionär. Jag är icke längre handelsexpedit. Tänk er bara, han tillsluter sin — hvad kallar ni det nu igen — vexelbok och nekar mig lumpna tusen franes. Jag småler åt honom, sade monsieur Bourdon, nickande långsamt med hufvudet och halft blundande, och jag säger: bon jour, monsicur Darrell, ni skall höra af mig innan jag blir mycket äldre. — Sade ni icke till honom att ni hade testamentet: — Nej, för tusan! utropade fransmannen. Jag va icke så galen att jag lit honom se i mina kort. Jag fo hit för att rådfråga en vän, en advokat. — Och han sade?